Budgeten stärker de större företagen för att rädda arbetstillfällen under krisen. Och hushållen i viss mån.

Bra.

Men vem stärker egenföretagaren, den som skapat och ansvarar för sitt eget arbetstillfälle, utan hjälp från samhället?

Ingen.

Det finns ungefär 1 miljon företag i Sverige, varav endast 0,1 procent av dessa sysselsätter fler än 250 personer. Hela 750 000 är egenföretag utan anställda.

Det tar tusentals timmar att konservera Boeingplan som ska i malpåse under krisen.

Samma antal timmar har oftast gått åt för att bygga upp ett egenföretag. Det är ett långsiktigt arbete att bygga upp sin verksamhet och sitt varumärke.

När nu egenföretagarnas verksamhet försvinner i rask takt, läggs de inte i malpåse. De försvinner för gott.

De förväntas dock fortfarande betala sina leverantörer, hyresvärdar, skatter och avgifter. Och ingen lön finns att hämta från ett icke-existerande kassaskrin där det saknas ett automatiskt inflöde (de lever ju inte på en budget likt kommunen utan på betalande kunder som nu tvekar). Ett kassaskrin där det dessutom sällan finns utrymme för en mjuk madrass för sämre tider eller ens en vettig pensionsinbetalning.

En egenföretagare driver sin verksamhet i egen regi. Man säljer sin kompetens i form av uppdrag och tar betalt per tidsenhet eller som ett avgränsat projekt, alternativt produkter av olika slag. Man fakturerar kunden och står alltså själv för alla kostnader, hyra, produktion, skatter, inköp, utbildning, dator, resor, it etcetera. Om man är duktig på att sälja in sig till behövande kunder skapar man en omsättning som förhoppningsvis täcker upp dessa kostnader i första hand och i andra hand ger möjlighet att ta ut lön. Observera ordet möjlighet.

Ett egenföretag är inte ett självspelande piano.

Under tiden satsar du allt – tid, engagemang, pengar, blod, svett och tårar. Du måste bli en tusenkonstnär och förväntas kunna alla lagar och förordningar som påverkar ditt företagande – okunskap ursäktas inte om du missuppfattat något.

Du ansvarar direkt mot samhällets krav på dig, du och företaget är en odelbar enhet. När du väl tagit steget bryr sig ingen om dig. Och du har ingen stark fackrepresentation som för din talan. Du förhandlar själv i alla frågor.

Du är lika ensam som hjälten som rider mot horisonten i en gammal västernfilm.

Många är ofrivilliga företagare. Det finns inte fasta jobb som motsvarar deras specifika kompetens alternativt att vederbörande valt att utöva denna expertis i egen regi och med kontroll över vision, mål, kvalitet och leverans. Dit hör bland annat hela kultursektorn, men även andra specialister.

Vem har resurser kvar i form av engagemang och pengar när det man mödosamt byggt upp under tusentals timmar rycks bort?

Egenföretagaren blir av med allt – utom skulderna som kan bli livslånga. De där investerade timmarna, mödan och pengarna är borta för gott. Kanske kan vederbörande söka jobb i konkurrens med alla de som förlorat sitt fasta jobb, kanske inte. Du ska dock veta att arbetsgivare skyr att anställa egenföretagare eftersom de har en stark egen drivkraft som inte alltid passar i en anställning eller är för specifik och behövs inom många olika företag. Försvinner egenföretagarna försvinner också alla de som servar, utvecklar, testar, levererar, tar risker – och i förlängningen kanske ger trygga jobb och bygger företag. Eller samverkar i innovativa kluster istället för i större fasta organisationer. En på senare år populär verksamhet, mycket favoriserad av politiker eftersom den enskilde tar alla smällar själv.

I samhället finns röster som hånar företagare som utsugare eller kapitalister, utan att ens känna till eller förstå vad egenföretagaren satsat för att kunna arbeta utifrån en egen idé eller vision om att tillföra samhället något bra och spännande. Jag undrar också om de tryggt anställda politikerna ens VET, eller ännu värre – bryr sig om – hur livet ser ut för en egenföretagare?

Egenföretagaren är nämligen inte inbjuden till varken politiska diskussioner eller morgonsoffor, trots att de utgör ett kreativt lim i samhällsapparaten och knegar på i individuell tysthet med hjälp av sin dröm och ren uthållighet.

Under snart 40 år har jag fokuserat på att bygga företag, hjälpa andra att utveckla sin verksamhet, är säljcoach åt säljskygga företagare som i sin specialistroll inte vetat hur de skapar betalande kunder samt har genomfört hundratals talaruppdrag i alla branscher och på högskolor. Jag har gett ut sju bästsäljande böcker inom entreprenörskap och sälj, arbetar i styrelser och som mentor i UF och som krönikör. Och hjälpte igång hundratals företag under finanskrisen på 90-talet (minns ni den?)

I egenskap av en av nio EU-ambassadörer för kvinnors företagande utsedd av Tillväxtverket mellan 2009 – 2013, är det tveksamt om jag idag skulle propagera för någon att starta företag.

Du är nämligen den första som blir övergiven i en kris.

Med den bakgrunden är det nu plågsamt att se hur en hel egenföretagargeneration ser ut att försvinna.

Det handlar inte om malpåse.

Det handlar i värsta fall om utplåning likt javanoshörningens.

Kanske vi ska ta med den statistiken i en daglig presskonferens?