Sedan avtalsrörelsen 1998 har industrin haft en lönenormerande roll för arbetsmarknaden. Som den bransch som främst konkurrerar med andra länder blir detta vägledande för avtal i andra branscher. De villkor som industrins parter kommer överens om fungerar som ett kostnadstak, det så kallade märket, för löneutvecklingen även inom andra branscher. De parter som tecknat industriavtalet (åtta arbetsgivarorganisationer och fem fackliga organisationer) tecknar tillsammans 57 avtal som omfattar cirka 500 000 anställda. I Industriavtalet ingår också ett antal branschorganisationer som inte tecknar kollektivavtal.

Startskottet för avtalsrörelsen 2020 blev den 20 december 2019, när industrins parter växlade sina avtalskrav. Förhandlingarna satte därefter igång efter nyår och sedan hade man fram till den 31 mars 2020 att komma överens. Så kom coronaviruset och partnerna valde att skjuta upp förhandlingarna. Avtalen förlängdes, prolongerades, fram till den 31 oktober. Efter förhandlingar blev märket satt och den 1 november var parterna var överens om de nya villkoren.

Innan coronomin spekulerades det i korta avtalsperioder om ett år, något som nu inte blev fallet för industriavtalet. Industriavtalet innehåller löneökningar om 5 procent över 29 månader. Det innebär att avtalen löper fram till 31 mars 2023. Parterna inom industrin har kommit överens om att det inte ska bli någon retroaktivitet från 1 april i år. Avtalet innehåller även en ökad avsättning till flexpension om 0,4 procent. vilket ger ett totalt avtalsvärde på 5,4 procent. Efter att Industriavtalet kom på plats har flera avtal slutits. Ett av dessa större avtal är det mellan SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, och Kommunal, som till skillnad mot industriavtalet inkluderar retroaktivitet från 1 april. Det finns även branscher där parterna är långt ifrån varandra. Inom handels finns ett strejkvarsel som kan realiseras den 13 november och inom livsmedelsbranschens drogs nyligen ett varsel om stridsåtgärder som skulle ha brutit ut den 9 november tillbaka.

När avtalen är påskrivna är det dags att omsätta överenskomna regleringar till praktik och säkerställa att alla delar av avtalet följs. Alla berörda, det vill säga både arbetsgivare och anställda, ska få information, till exempel ska lokala löneförhandlingar genomföras och andra delar av avtalet kan behöva anpassas lokalt där den möjligheten finns.

De företag som inte är bundna av kollektivavtal behöver i formell mening inte använda den modell för lönerevisioner som föreskrivs i kollektivavtalen. Många av dessa företag väljer ändå att följa avtalets nivåer gällande löneökningar, pensioner och andra villkor. Att försöka hålla sig uppdaterad kring kollektivavtalet i aktuell bransch ger bra förutsättningar för bra lönerevision inom företagen.