Jag har i ett flertal artiklar och i olika tidskrifter uppmärksammat problemet med rättssäkerheten i skatteprocessen, bland annat på grund av att Skatteverkets handläggare inte alltid följer sina egna styrdokument. En läsare har nu tipsat om en dom från underrätten (förvaltnings- och kammarrätten) som hen menar borde uppmärksammas. Domen är extra uppseendeväckande eftersom skattetillägg påförts i strid med vedertagna bevisregler och trots att bolaget följt vad som anges i Skatteverket rättsliga styrdokument.

Det aktuella målet gäller om avdrag kan medges för kundförluster när gäldenären har gått i konkurs och om skattetillägg kan tas ut om Skatteverket underkänner avdraget (KR i Sth 2019-02-07 mål nr 3248-17 och 3249-17). För att tydliggöra problemet med handläggare som gör som de själva tycker och vill inleder jag med att redogöra för Skatteverkets rättsliga styrdokument för de aktuella frågorna. Vidare återger jag kort hur domarna i underrätten har motiverats. Därefter lämnar jag en kort redogörelse om vad som gäller vid bevisningen för att slutligen kommentera behovet av lagändring.

Vad gäller för kundförluster och skattetillägg enligt Skatteverkets styrdokument?

1. När det gäller sakfrågan, om och när avdrag ska medges för en kundförlust, skriver Skatteverket
   ”För att säljaren ska kunna visa att det är fråga om en konstaterad kundförlust ska han ha uppgifter som visar att köparen saknar ekonomiska möjligheter att betala skulden, t.ex. vid konkurs, ackord eller resultatlöst utmätningsförsök. Vid konkurs är det i normalfallet tillräckligt att det finns ett konkursbeslut.”

2. Angående skattetillägg och bevisbördans placering samt styrka av bevisning skriver Skatteverket
   ”För att ett skattetillägg ska kunna tas ut på grund av oriktig uppgift är i stället huvudprincipen att Skatteverket har bevisbördan, både vad avser utelämnade inkomster och felaktiga avdragsyrkanden. Vidare är beviskravet högre ställt, det ska nämligen klart framgå att en oriktig uppgift har lämnats. Detta krav på bevisning framgår uttryckligen av 49 kap. 5 § SFL (se t.ex. HFD 2012 ref. 69 I).”

3. Vad avser frågan om befrielse från skattetillägg skriver Skatteverket
   ”Om en felaktighet eller passivitet beror på att Skatteverkets deklarationsupplysningar är otydliga eller innehåller fel ska Skatteverket helt befria från skattetillägget.”

Hur har underrätten motiverat sitt beslut?

I målet nekade förvaltningsrätten avdrag för nedskrivning av kundfordringar trots att gäldenären gått i konkurs. Domstolen fastställde Skatteverkets beslut att påföra skattetillägg enligt följande.

”Bolaget har inte inkommit med någon dokumentation som visar vilka försök som gjorts för att erhålla betalning av den aktuella fordran eller att några indrivningsåtgärder har vidtagits. Bolaget har således inte visat (min understrykning) att bolaget bevakat sin rätt att driva in fordran. Fordran var därmed inte att anse som osäker vid redovisningstidpunkten. Det har därmed varit riktigt av Skatteverket att öka bolagets momspliktiga verksamhet för”…”samt neka nedsättning på grund av konstaterad kundförlust för redovisningsperioden…”

”Bolaget har lämnat oriktiga uppgifter genom att inte redovisa utgående mervärdesskatt hänförbar till … Grund för påförande av skattetillägg föreligger därför. Det påförda skattetillägget är lagligen grundat och korrekt beräknat. Skäl för befrielse har inte framkommit.”

Kammarrätten skriver kortfattat att de inte gör någon annan bedömning än förvaltningsrätten.

Vem har bevisbördan och vilken styrka av bevisning krävs det för avdrag?

Avdragsrätten för kundförluster är i grunden en bevisfråga, vilket också framgår av Skatteverkets rättsliga styrdokument. När det gäller bevisningen är det två frågor som måste prövas och fastställas, nämligen vem har bevisbördan och hur stark bevisning krävs det? När det gäller avdrag för utgifter ligger bevisbördan på den enskilde, utom vid efterbeskattning då bevisbördan alltid ligger på Skatteverket. Om det inte finns ett i lagen reglerat beviskrav, vilket det inte gör för kundförluster, är beviskravet sannolikt.

Vad som är sannolikt ska i viss mån prövas från fall till fall. Till exempel bör beviskravet påverkas av om utgiften är en typisk rörelsekostnad eller typisk privat levnadskostnad. För kundförluster, som är en typisk rörelsekostnad och inte en typisk privat levnadskostnad, bör beviskravet i vart fall inte kunna ställas högre än vad som normalt anses vara sannolikt. Det vill säga, i detta fall, att det vid en objektiv bedömning framstår som mer troligt att betalning inte kommer att erhållas än att betalning kommer att erhållas. Matematiskt kan beviskravet alltså anges till 51 procents sannolikhet.

Varför följer Skatteverkets handläggare inte de rättsliga styrdokumenten?

Som framgår av Skatteverkets styrdokument uppkommer det en avdragsgill kundförlust när det finns ett konkursbeslut. Denna bedömning framstår som fullt naturlig då sannolikheten att få betalt för en oprioriterad fordran är närmast noll. Vidare framgår det av styrdokumentet att bevisbördan för skattetillägg ligger på Skatteverket och att beviskravet är högre än sannolikt. För att skattetillägg ska kunna tas ut ska alltså Skatteverket med det högre beviskravet visa att det föreligger en oriktig uppgift. Det vill säga Skatteverket ska visa att företaget med cirka sjuttio procent säkerhet kommer att få betalt.

Det är givetvis helt uteslutet att Skatteverket i detta fall skulle kunna framföra tillräcklig bevisning för skattetillägg, eftersom sannolikheten att få betalt är nästan obefintlig. Därför är det inte särskilt förvånande att Skatteverket motiverade beslutet att påföra skattetillägg med att: ” det är ni som är skyldiga att visa att ni har en kvarstående fordran samt att det föreligger konstaterad kundförlust”. Bevisbördan har alltså helt felaktigt och i strid med Skatteverks styrdokument överförts på bolaget.

Av Skatteverkets styrdokument framgår det att full befrielse från Skattetillägg ska beviljas om Skatteverkets deklarationsupplysningar är otydliga eller innehåller fel. Handläggande tjänstemän har alltså även i detta fall fattat ett beslut direkt i strid Skatteverkets rättsliga styrdokument.

Är en lagändring enda möjligheten att uppnå en rättssäker process?

Att ”kvalificerade” handläggare inte följer Skatteverkets styrdokument leder till frågan om det går att lita på Skatteverkets kontrollverksamhet. Problemet blir extra besvärligt när förvaltnings- och kammarrätten inte tar sitt ansvar för att den enskilde ska garanteras en objektiv och rättssäker domstolsprövning. Den fråga man rimligen måste ställa sig är; hur kan det vara möjligt att två rättsinstanser, med fyra skolade jurister inblandade, kan kopiera Skatteverkets på tre punkter uppenbart felaktiga beslut? Det är inget annat än en beklaglig och nonchalant inställning till allas rätt till en objektiv och rättssäker domstolsprövning.

Naturligtvis ska den som följt Skatteverkets anvisningar aldrig kunna straffas med skattetillägg. Men varken Skatteverkets generaldirektör eller kammarrättens president verkar ha någon förståelse för den allmänna kritik som framförts om bristande rättssäkerhet i skatteprocessen. Det framgår av en artikelserie, Debatten om rättssäkerheten, i Tidningen näringslivet.

I februari 2022 höll stiftelsen Rättvis skatteprocess ett seminarium om rättssäkerheten med anledning av en hemställan av Advokatsamfundet. Den slutsats man kan dra av seminariet är att det inte längre finns någon förhoppning att Skatteverket eller underrätten kommer att komma till insikt om problemet och vidta nödvändiga åtgärder.

Därmed är det svårt att se någon annan lösning på problemet än en lagändring. Det är också mot denna bakgrund som Advokatsamfundet har agerat och gjort en hemställan med förslag till lagändringar för att öka rättssäkerheten i förvaltningsdomstolen. Att det ska krävas en lagändring för att den enskilde ska garanteras en objektiv och rättssäker prövning är ur ett etiskt och moraliskt perspektiv inget annat än sorgligt och beklagligt.