Som chefekonom hos en av Sveriges största företrädare för företag, organisationen Svenskt Näringsliv, har Ann Öberg en både utsatt och utmanande roll. Att yrkesmässig vara i hetluften är hon van vid efter flera år på finansdepartementet. Det här är dock första gången hon har en betydande position i det svenska näringslivet.

– Min roll här på Svenskt Näringsliv är tudelad, jag är både chefekonom och chef för vår samhällsekonomiska avdelning. I rollen som chefekonom är jag talesperson ur ett kommunikativt perspektiv, vilket betyder mediakontakter och att vara aktiv i konferenser och paneldebatter. Som avdelningschef har jag personalansvar och ansvarar även för de analyser och rapporter vi levererar. Det är alltså en ganska stor skillnad och till viss del svårt att kombinera, det händer att jag känner mig otillräcklig. Jag försöker lägga fokus där det för tillfället behövs beroende på vilka frågor som är aktuella, det brukar ofta ge sig själv. För min del passar den här uppdelningen väldigt bra, jag trivs i ledarrollen och får dessutom följa våra analyser från början. Jag är så att säga med hela vägen, från att analyser tas fram till kvalitetssäkring och godkännande. Som chefekonom är det sedan min roll att presentera resultatet.

Att Ann skulle göra karriär inom ekonomiområdet var inte meningen från början. Hon hade planer på att bli jurist och tänkte komplettera sin utbildning med ekonomi. Och blev fast.

– Jag märkte direkt att nationalekonomi passade mig, berättar hon. Sedan ville jag nog också göra lite revolt, det finns redan flera jurister i min familj och jag sökte ett eget spår. Det är jag innerligt glad för idag.

Hur viktig är din roll för näringslivet i Sverige?
– Jag tycker att den är jätteviktig! Svenskt Näringsliv som organisation driver frågor som värnar arbetsgivarrollen, vi ska underlätta och röja hinder för företagsamheten i landet och vi jobbar med opinionsbildning. Som chefekonom har jag en viktig roll i alla dessa aspekter och den avdelning jag ansvarar för ska leverera underlag som visar hur det ser ut vad gäller olika samhällsekonomiska frågor. Så jag tycker att min roll är viktig för våra medlemmar men även för näringslivet i stort.

Ann Öberg är väldigt lättpratad och diskuterar gärna både ekonomi och företagarfrågor. När jag frågar henne vilka utmaningar hon ser för svensk ekonomi framöver kommer hon igång rejält och går knappt att få stopp på.

– Vi har varit ganska självgoda i vår uppfattning om hur bra Sverige egentligen är. Anders Borg blev utsedd till Europas bästa finansminister och klarade den senaste ekonomiska krisen relativt väl, han sågs som ett föredöme. Nu måste vi omvärdera synen på oss själva. Jag tror att vi står inför flera ganska allvarlig utmaningar. En är globaliseringen och en ökad konkurrens som gör att vi tappar marknadsandelar. Svensk exporttillväxt har varit lägre än efterfrågetillväxten från våra handelspartners. Vi kan göra ett enkelt räkneexempel, om svensk export hade vuxit i samma takt som exportmarknaden sedan 2006 hade exportvolymen varit över 11 procent högre än den var. Det motsvarar drygt 200 miljarder kronor.

– En annan utmaning är det låga utbudet av bostäder och högt belånade hushåll, fortsätter Ann. I media fokuserar man framför allt på de efterfrågeeffekter som berör hushållen och ränteavdragens vara eller inte vara. Kärnan i det så kallade bostadsproblemet handlar ändå om utbudet, det finns alldeles för få bostäder idag i förhållande till befolkningstillväxten. Här krävs ett krafttag så att byggandet kan komma igång på allvar.

– Ytterligare en utmaning är arbetsmarknaden. Matchningen fungerar allt sämre i Sverige i bemärkelsen att det både finns fler lediga jobb och fler arbetslösa på arbetsmarknaden än tidigare. Teknisk utveckling och digitalisering driver fram en polariserad arbetsmarknad där många står utanför och har svårt att ta sig in. Den här frågan är högaktuell med tanke på flyktingkrisen i kombination med regeringens politik som faktiskt dämpar sysselsättningen. Att befolkningen blir allt mer heterogen gör att det blir svårt att behålla samma struktur på arbetsmarknaden som idag. Vi måste tänka om, vi kan sannolikt vare sig ha kvar höga ingångslöner eller nuvarande lönestruktur i det nya Sverige som växer fram.

^{Ann Öberg Foto: Svenskt Näringsliv}

När Ann Öberg jobbade på finansdepartementet hade man en lång tradition av att beräkna sysselsättningseffekter av regeringens reformer, något som togs bort i slutet av 2014. Det gör det svårt för utomstående att faktiskt följa vilka effekter nuvarande politik ger. Men Ann och hennes medarbetare, där det finns flera som också har en bakgrund hos finansdepartementet, är handlingskraftiga.

– I avsaknad av finansdepartementets egna beräkningar har vi tagit saken i egna händer. Vi kom fram till att regeringens reformer minskar sysselsättningen med 25 000 personer. Det betyder att man för en politik som leder till färre jobb. Det är i linje med vad KI (Konjunkturinstitutet, reds anm.) och Finanspolitiska rådet kommit fram till. Det här är ju lite besvärande för de som styr eftersom regeringens uttalade mål för arbetsmarknaden är att nå Europas lägsta arbetslöshet år 2020 via en högre sysselsättning.

I november skrev Ann Öberg en debattartikel i Dagens Industri som handlade om regeringens bristande kostnadskontroll, något som hon oroas av.

– Det finns ett antal oplanerade kostnadsökningar som kommer att realiseras under året. Försäkringskassans prognos visar att kostnaderna för sjukpenningen och rehabiliteringsersättning väntas öka med 50 procent de närmaste åren, Migrationsverket kommer att behöva nästan 30 miljarder kronor mer i år än beräknat och ytterligare 40 miljarder nästa år. Om man försöker sätta detta i relation till statens budget så motsvarar dessa ökningar hela Sveriges bistånd och hela rättsväsendets kostnader, inklusive polis och domstolar. När några myndigheter har dessa kostnadsökningar blir det dessutom smittoeffekter på andra. Idag är det mycket svårt att hävda att det finns någon som har koll på vilka effekterna kommer att bli på våra offentliga finanser. Jag är på allvar mycket oroad.

Engagemanget är det inget fel på. Därför kan jag inte låta bli att fråga om Ann någon gång funderat på att själv bli finansminister. Hon har ju lång erfarenhet av att jobba på finansdepartementet och har också jobbat under Anders Borg.

– Jag tror inte man tänker i de banorna, att bli finansminister är inget man har med i sin karriärplanering direkt. Skulle jag få frågan får jag väl fundera då men det är ingen post jag strävar efter.

Däremot har det under en tid cirkulerat påståenden att Ann möjligtvis skulle vara påtänkt som generaldirektör för Konjunkturinstitutet.

– Det är ren spekulation men ändå hedrande. Det är roligt att den som startat det ryktet ser mig som en kandidat, avslutar hon med ett leende.