Efter en granskning beslutade Skatteverket att delägaren skulle anses skattskyldig för moms. Beslutet kom att prövas i förvaltningsrätten som delade Skatteverkets uppfattning. Delägaren skulle därför betala moms med 48 500 kr (det belopp aktiebolaget drog av). Att förvaltningsrätten skulle följa Skatteverkets beslut var inte särskilt förvånande, då den skattskyldiges argumentation helt saknade rättslig förankring. Argumentationen i domstolen visade snarare på en total okunskap inom skatterätt än ovilja att göra rätt för sig. Att en person kan misstolka skattereglerna är naturligt och fullt förklarligt då de kan vara svårbegripliga för någon som är utbildad och arbetar i en helt annan bransch. Att moms är ett komplext och svårtolkat område styrks av att även rättsliga experter kan ha problem med tillämpningen.

Trots beslutet att delägaren var skattskyldig och därmed tvungen att betala utgående moms nekades aktiebolagets avdrag för ingående moms. Skatteverket motiverade beslutet med att bolaget måste ha känt till att delägaren inte var registrerad för moms när avdrag begärdes. Det var enligt Skatteverket därför frågan om ett momsbedrägeri och därför kunde avdrag inte medges. I beslutet hänvisades till HFD 2013 ref. 12.

Vad är innebörden av HFD 2013 ref. 12?

Högsta förvaltningsdomstolen inleder i rubricerat mål med att poängtera att ingående moms hos förvärvaren ska uppgå till samma belopp som utgående moms hos den skattskyldige. Uttalandet bottnar i en grundläggande princip, reciprocitetsprincipen, att det föreligger korrespondens mellan avdragsrätt och skattskyldighet.

Därefter analyseras EU-domstolens praxis. Av denna framgår det att skatteneutraliteten (neutralitetsprincipen) inte kan åberopas för avdragsrätt i bedrägerier där den skattskyldige uppsåtligen har medverkat till ett skatteundandragande och därigenom äventyrat det gemensamma momssystemets funktion.  Har personen däremot agerat i god tro kan avdragsrätten inte ifrågasättas.

I sin bedömning hänvisar Högsta förvaltningsdomstolen till de förenade målen C-439/04 och C-440/04 (Kittel/Recotta).

I dessa mål var det frågan om så kallad karusellhandel. En karusellhandel går ut på att sälja varor med avsikt att den moms som köparen drar av inte kommer att betalas till staten av säljaren. På så sätt är det möjligt att med ”vinst” sälja varor till ett lägre pris än förvärvspriset.

Utifrån en tolkning av mervärdesskattedirektivet kommer Högsta förvaltningsdomstolen slutligen fram till att det inte finns några krav på att bestämmelser om bedrägeri eller missbruk måste implementeras i svensk lagstiftning för att det ska vara möjligt att neka avdrag för moms, utan avdrag kan nekas med stöd av EU-domstolens praxis. Högsta förvaltningsdomstolen fattade dock inget beslut om det förelåg god tro i detta fall. Orsaken var att den skattskyldige hade begärt men inte medgetts muntliga förhandlingar i kammarrätten. I stället för att fatta beslut om det förelåg god tro återförvisades målet till kammarrätten för prövning av denna fråga.

Hur bör EU-rätten tolkas avseende bedrägerier?

Enligt EU-domstolen kan köparen nekas avdrag för moms om denne medvetet medverkar i ett bedrägeri som innebär att säljaren inte kommer att betala motsvarande belopp i utgående moms. Grunden för att neka avdrag är att det brister i reciprociteten. En förutsättning för att neka ett avdrag är alltså att bedrägeriet föranleder ett skatteundandragande och en skatteförlust för staten.

Är det däremot inte frågan om ett skatteundandragande utan momsen betalas på ett korrekt sätt saknas det grund för att neka köparen avdrag. I vart fall med hänvisning till EU-domstolens praxis om bedrägerier. Ett sådant beslut skulle inte bara strida mot de grundläggande principerna för momssystemet och leda till ett materiellt felaktigt resultat. Det skulle också innebära en form av bestraffning. Eftersom en felaktig uppgift i deklarationen kan straffas enligt skattebrottslagen eller genom skattetillägg skulle det innebära en form av otillåten dubbelbestraffning att neka avdrag för köparen. Dessutom en bestraffning utan lagstöd.

Varför processar Skatteverket beslut som strider mot grundläggande principer?

Frågan är hur det kan komma sig att Skatteverkets handläggare kan få för sig att driva en process i en momsfråga där motiveringen är i strid med de grundläggande principer som uttalats av EU-domstolen? Finns det kanske en uppfattning att dessa principer bara ska tillämpas när det passar Skatteverkets syfte? Som i detta fall för att beskatta den enskilde även om resultatet av denna beskattning är materiellt felaktigt. Eller finns det en uppfattning att det inte är tillräckligt att kunna straffa någon enligt de lagreglerade bestämmelserna om skattetillägg och skattebrott?

Hur som helst underkände, tack och lov, både förvaltningsrätten och kammarrätten Skatteverkets yrkande. Helt ofattbart, och faktisk lite skrämmande, ville emellertid en av domarna i kammarrätten bifalla Skatteverkets yrkande. Det visar med all tydlighet att det finns domare i förvaltningsdomstolen som utan hänsyn till rättssäkerhet och oavsett gällande rätt aldrig kan tänka sig att ifrågasätta Skatteverkets beslut. En inställning som knappast gynnar skattemoralen eller medborgarnas vilja att efterleva skattelagstiftningen.

Att Skatteverket driver grundlösa processer beror enligt min mening inte på att Skatteverket har en dålig policy eller märklig syn på rättssäkerheten. Tvärtom är man noga med att framhålla principen om rätt skatt på rätt sätt. Jag vill till och med påstå att bland de flesta av Skatteverkets rättsliga experter är frågan om rättssäkerhet starkt förankrad.

Nej, problemet ligger i stället på undermålig, eller möjligen avsaknad av, rättslig styrning av skattehandläggarna. Gång på gång läser jag beslut där enskilda handläggare driver frågor som är oförenliga med Skatteverkets uppfattning som det har uttryckts i vägledning och ställningstaganden. Det är faktiskt lite tragiskt att rättsavdelningens rättsliga experter publicerar välarbetade och bra motiverade ställningstagande samtidigt som de enskilda handläggarna på kontoren gör precis som de själva vill och tycker.

Det verkar dessutom finnas ett motstånd mot att kontakta rättsavdelning för stöd och vägledning. Jag har själv i ett ärende utan framgång försökt övertala en handläggare och hens närmsta chef att ta kontakt med rättsavdelningen. Motiveringen och försvaret för att inte söka hjälp var kort och gott att: ”det finns mycket vi skulle behöva kontakta rättsavdelningen om.” Lösningen på detta problem skulle kunna vara att den enskilde har rätt att begära ett uttalande från en rättslig expert i en konkret sakfråga där det inte finns någon bevisproblematik. I ett fall som det finns anledning att återkomma till har detta på sätt och vis redan blivit verklighet.

En annan sannolik orsak till att den rättsliga styrningen inte fungerar tillfredsställande är kunskapsbrist hos enskilda handläggare, vilket i grunden beror på otillräcklig internutbildning. En gång i tiden fick alla handläggare på Skatteverket sex månaders skolsalsbunden internutbildning under två år. Då krävdes det också mellan tre till fyra månaders internutbildning innan en handläggare kunde fatta ett beslut mot en enskild. Idag räcker det med tre dagars introduktion.

Det finns också en tredje orsak till problemet med den rättsliga styrningen. Ett problem som Skatteverket inte kan belastas för. Problemet är att underinstanserna kan ge de enskilda handläggarna rätt oavsett hur grundlöst beslutet än må vara och oavsett att det inte överensstämmer med Skatteverkets officiella uppfattning. När detta sker undermineras givetvis de rättsliga experternas förtroende och handläggarna kan oavsett kompetensnivå få för sig att de kan bättre än experten. Det bör understrykas att det inte bara är en fråga om rätt och fel, utan också en fråga om tillförlit. Den enskilde måste kunna lita på att det inte uppstår några problem om man följer Skatteverkets officiella uppfattning. Men om enskilda handläggarna gör som de själva tycker och vill kan man fundera på om det finns någon anledning att följa Skatteverkets riktlinjer.

Avslutande kommentarer

Jag kan ha förståelse för att Skatteverkets handläggare i en kontroll kan hitta på vad som helst för att beskatta den enskilde. Otillräcklig internutbildning i kombination med bristande styrning och vägledning är inte något som enskilda handläggare kan belastas för.

Däremot kan jag inte förstå eller acceptera att förvaltningsrätten och kammarrätten inte alltid agerar på ett rättssäkert sätt. Bristen på förtroende för förvaltningsdomstolen är väl dokumenterad genom en demoskopsundersökning. Att det finns all anledning att ta denna undersökning på allvar har jag försökt belysa i min artikelserie Är svenska förvaltningsdomstolar rättssäkra? I denna artikelserie behandlar jag domar från förvaltningsrätten och kammarrätten som knappast kan upplevas som rättssäkra.

I det här aktuella målet, bedrägerimålet, ville alltså en av tre domare följa Skatteverkets beslut. Domarens motivering är kortfattad och är, inte helt oväntat, i princip en avskrift av Skatteverkets beslut. Att inte närmare motivera sitt beslut är givetvis helt oacceptabelt. Särskilt när det är frågan om avvikande mening i förhållande till den beslutande majoriteten.

I det fall en domare vill frångå gällande principer för att beskatta, eller snarare som i detta fall bestraffa, den enskilde är det väl inte för mycket begärt att beslutet grundar sig på utförlig motivering? Det vill säga på vilka grunder kan ett deklarationsfel, som rättats efter en domstolsprövning, ses som ett bedrägeri med stöd av praxis i EU-domstolen? Det är i detta avseende givetvis inte tillräckligt att hänvisa till en dom från Högsta förvaltningsdomstolen utan att klargöra vilka omständigheter i domen som man lutar sig mot. För mig är det emellertid uppenbart att det inte är möjligt att framföra några sådana argument eftersom Högsta förvaltningsdomstolen faktiskt inte prövade om det var ett momsbedrägeri eller inte. Avsaknaden av rationella argument var sannolikt också orsaken till domarens val att inte närmare motivera sitt beslut.

Sammanfattningsvis är det enligt min uppfattning närmast självklart att EU-domstolens praxis avseende momsbedrägerier vid karusellhandel inte kan tillämpas i andra fall än just vid uppsåtliga bedrägerier med skattebortfall. Att en enskild handläggare på Skatteverket och domare i kammarrätten tycker sig kunna hänvisa till denna praxis för att bestraffa någon, som på grund av okunskap gjort ett fel som senare rättats, är ytterst alvarligt. Det skadar förtroendet för både Skatteverket och domstolen. Ett förtroende som är nödvändigt för en effektiv skatteuppbörd. För om dessa parter kan hitta på vad som helst för att beskatta den enskilde, varför skulle jag som enskild medborgare inte kunna göra detsamma för att undvika skatt?