I början av 2019 publicerade Skatteverket ett ställningstagande om moms vid leasing. I ställningstagandet redogör Skatteverket för när ett leasingavtal kan ses som omsättning (köp genom leverans av vara). Om det är leasing eller köp har betydelse bland annat vid leasing av personbilar. Det beror på att det finns ett avdragsförbud vid köp av bilar, men halva momsbeloppet får dras av vid leasing. Ställningstagandet har föranlett starka känslor och företrädare för branschen har träffat Skatteverket för att försöka påverka tillämpningen. Enligt min mening kommer ställningstagandet dock med största sannolikhet inte att få någon praktisk betydelse, varför oron kanske är obefogad.

När blir leasing köp enligt Skatteverket?

Skatteverkets ställningstagande grundar sig på en tolkning utifrån domar i EU-domstolen. Det vilar därför på stabila grunder. Det finns dock en bedömning som kan ifrågasättas, även om den sannolikt inte kommer att få någon praktisk betydelse. Viktigare är vad som inte framförs i ställningstagandet. Det som inte behandlas är dels vad EU-domstolen framfört om rättssäkerheten, dels vad som gäller för bevisbördans placering och inte minst den styrka av bevisning som krävs för att Skatteverket ska kunna omklassificera ett leasingavtal från hyra till köp.

I ställningstagandet framförs två situationer när en omklassificering kan bli aktuell. Den första är om det framgår av avtalet att leasingtagaren måste köpa eller hänvisa en köpare av leasingobjektet. Den andra situationen gäller när det finns en option att köpa leasingobjektet vid leasingavtalets slut och det enda ekonomiska rationella alternativet är att överta varan eftersom marknadsvärdet är så mycket högre än vad objektet får köpas för.

Den andra situationen, när det saknas andra rationella alternativ än att köpa bilen, har direkt stöd i EU-domstolens praxis. Vidare är det tveklöst ett köp om avtalet säger att leasingtagaren måste köpa objektet. Däremot är bedömningen att hyresavtalet ska ses som köp om leasingtagaren måste anvisa en köpare mer tveksam. Det går visserligen att hitta argument för en sådan bedömning, men det är svårt att hitta stöd för den i EU-domstolens praxis. EU-domstolen i mål C-164/16, Mercedes Benz, är tydlig med att äganderätten ska övergå till hyrestagaren för att avtalet ska kunna omklassificeras. Domstolen pekar på att det följer av mervärdesskattedirektivet att det måste ske en ”övergång av äganderätten” för att det ska vara frågan om ”leverans av varor” och därmed en omsättning.

Att en leasingtagare måste anvisa en köpare kan ha helt andra syften än att objektet ska förvärvas av leasingtagaren själv. Syftet kan till exempel vara att garantera att den justering av ”preliminärt” betalda leasingavgifter som beräknas utifrån ett restvärde blir så förmånligt som möjligt för leasingtagaren. Oavsett vad som gäller torde det sakna praktisk betydelse eftersom leasingavtalet lika gärna kan ange att leasingtagaren ”får” anvisa en köpare. Vad jag förstår är det också det som sker i praktiken, även om denna möjlighet inte uttryckligen framgår av avtalet.

EU-domstolen uttrycker i ovan nämnda mål, Mercedes Benz, att det endast i undantagsfall ska vara möjligt att omklassificera ett avtal. Detta grundar sig på att det är viktigt att säkerställa rättssäkerheten. Att det ska vara rättssäkert innebär att det krävs ett högt mått av bevisning. Generaladvokaten i aktuellt mål utrycker i sitt förslag till avgörande att det förutsätts att överföringen av äganderätten kommer att ske med en ”sannolikhet som gränsar till visshet”. Det är alltså ett extremt högt beviskrav som ställs på Skatteverket.

Ett leasingavtal för en personbil sträcker sig ofta över tre år. För sådana avtal ska det alltså vara möjligt att påvisa att det pris som bilen får köpas för kommer att vara så lågt i förhållande till marknadsvärdet att det enda rationella alternativet är att köpa bilen. Det krävs med andra ord att marknadsvärdet tre år senare kan fastställas med en säkerhet som gränsar till visshet för att ett leasingavtal ska kunna omklassificeras till köp.

Hur fastställs ett framtida marknadsvärde med tillräcklig säkerhet?

Marknadsvärdet på en bil beror på flera olika faktorer. En avgörande faktor är hur väl bilen har vårdats. En bil kan både ha repor i lacken och utsliten interiör som gör att marknadsvärdet är väsentligt lägre än vid normal skötsel. Det kan också finnas omständigheter utanför leasingtagarens kontroll som påverkar markansvärdet vid avtalets slut. Till exempel kan det finnas ett omfattande reparationsbehov eller dyrbara delar som måste bytas ut vid avtalets utgång.

En annan viktig faktor utanför leasingtagarens kontroll som påverkar marknadsvärdet är hur andrahandsmarknaden kommer att utvecklas. Inte minst för den aktuella bilmodellen.  Nya innovationer eller bedömningar av vad som är bra eller dåligt för miljön kan leda till att den aktuella bilmodellen är svårsåld vid avtalets slut. Ett exempel är den förändrade synen på dieselbilar. Från att en gång ha marknadsförts som miljövänlig får den idag inte framföras på vissa gator i Stockholm. Den oförutsägbara utvecklingen har lett till att det i dag kan vara nästan omöjliga att sälja dessa bilar.

Mot bakgrund av att marknadsvärdet påverkas av hur bilen vårdas och hur andrahandsmarknaden utvecklas är det lätt att förstå hur svårt det är för Skatteverket att med tillräcklig säkerhet fastställa vad marknadsvärdet kommer att vara efter tre år. Det innebär att det beräknade restvärdet på en personbil måste vara extremt lågt för att Skatteverket med tillräcklig styrka ska kunna visa att det enda rationella alternativet om tre år är att förvärva bilen.

I Skatteverkets ställningstagande finns ett exempel med en hyrd traktor. Enligt avtalet var restvärdet som traktorn fick köpas för 5 000 kronor. Marknadsvärdet vid avtalets slut beräknades till 100 000 kronor. Eftersom restvärdet var så extremt lågt i förhållande till det beräknade värdet kan exemplet uppfattas som rimligt. Jag skulle emellertid bli oerhört förvånad om det existerar några sådana avtal för personbilar. Finns det sådana avtal är det kanske inte mer än rätt att leasingvivaren får anpassa sina hyresavtal så att det inte kan ses som ett köp.

Som jag ser det är det sannolikt få leasingavtal för personbilar som skulle kunna omfattas av Skatteverkets ställningstagande. Därmed borde det inte heller finnas några skäl för oro. Ett problem som framförts från flera håll är emellertid att det inte är möjligt att förutse vad enskilda handläggare på Skatteverket kan hitta på. Kunskapen är inte alltid vad den borde vara och den rättsliga styrningen är svag.

För att inte riskera en period av onödig oro och meningslösa processer bör Skatteverket komplettera ställningstagandet med tillämpningsinformation. Det borde också klargöras att inga beslut får fattas utan föregående diskussion med rättsavdelningen. En enskild handläggare ska alltså inte på lösa grunder och med obefintlig bevisning ensam kunna få en hel marknad i gungning.