Lönetransparens kräver tydlighet – inte tolkning
Men för att direktivet ska få avsedd effekt krävs ett genomförande som är rättssäkert och praktiskt möjligt.
Lönetransparensdirektivet ska vara infört i svensk rätt senast i juni 2026. Den första rapporteringen föreslås ske i maj 2027, men avser löneuppgifter för 2026, ett löneår som redan har påbörjats. Förberedelse- och anpassningstiden är därmed mycket kort för arbetsgivare, systemleverantörer och myndigheter. Denna tidspress har blivit allt vanligare vid implementering av EU-regler och riskerar nu att påverka kvaliteten i genomförandet.
Avgörande förutsättningar saknas
Regeringens lagrådsremiss bygger i huvudsak på befintliga svenska regelverk om lönekartläggning, vilket är en rimlig utgångspunkt. Ambitionen att undvika ökad administrativ börda är också välkommen. Samtidigt saknas i dag avgörande förutsättningar för att rapporteringen ska bli transparent, jämförbar och rättssäker. Det är fortfarande oklart vilka företag som omfattas, hur antalet anställda ska beräknas och vilka definitioner som ska ligga till grund för rapporteringen. Exempelvis används yrkesklassificeringar och befattningsindelningar olika i lönesystem och lönekartläggningar. Kravet på rapportering av både års- och timlön försvåras ytterligare av att gemensamma definitioner av exempelvis årsarbetstid saknas.
Otydlighet ökar risk för fel
Utan tydliga definitioner och enhetliga förutsättningar riskerar arbetsgivare och systemleverantörer att behöva lägga betydande resurser på tolkning och manuell hantering. Det ökar risken för felaktig rapportering och minskar spårbarheten mellan uppgifter i lönesystemen och den information som rapporteras externt. Eftersom regelverket är sanktionsbelagt kan brister i rapporteringen även medföra ekonomiska konsekvenser för arbetsgivare. I förlängningen finns också en risk att rättsliga prövningar krävs för att skapa praxis, något som är resurskrävande för samtliga parter.
Krävs föreskrifter och vägledning
För att minska dessa risker krävs att ansvarig tillsynsmyndighet ges tydliga möjligheter att, inom ramen för sitt uppdrag, meddela föreskrifter och vägledning. Det handlar om att klargöra centrala definitioner, beräkningsgrunder och former för uppgiftslämnande, inte om att detaljstyra, utan om att skapa gemensamma och förutsebara spelregler. Ett sådant angreppssätt är avgörande för att möjliggöra standardiserad och spårbar rapportering, utan att i onödan öka den administrativa bördan.
