Med anledning av mitt engagemang och mina artiklar om rättssäkerhet i skatteprocessen har jag blivit tipsad om en dom där en skattskyldig påförts skattetillägg trots ett öppet yrkande. Domen är allvarlig inte bara för den enskilde utan för samhället i stort. Problemet med domen är nämligen att Skatteverkets och underrättens tillämpning kan innebära att det är en risk och inte ett skydd att göra ett öppet yrkande. Resultatet av domen kan därför bli att allt fler medborgare kan komma att överväga att underlåta att upplysa om det finns en osäkerhet kring en transaktion och i stället hoppas på att Skatteverket inte utreder frågan.

Vad säger domen?

Ett företag sålde en helikopter utan att ta ut moms. I momsdeklarationen lämnades ett öppet yrkande, eller sidoupplysning som det också benämns om det är en upplysning avsedd att fästa Skatteverkets uppmärksamhet. Som upplysning framförde företaget att den höga skattefria omsättningen i momsdeklarationen berodde på den sålda helikoptern. Av uppenbara skäl utreddes frågan och moms debiterades på försäljningen. Skattetillägg påfördes med 280 000 kr.

I beslutet angående skattetillägget skriver Skatteverket att någon utredningsskyldighet inte inträtt eftersom bolaget utelämnat väsentlig information om vem köparen är och vad denne bedriver för verksamhet. Skattetillägg påfördes därför med motiveringen att Skatteverket inte har ”kunnat göra en korrekt bedömning av skattefrågan utifrån upplysningen.”

Bolaget överklagade skattetillägget och förvaltningsrätten beviljade halv befrielse. Kammarrätten ändrade domen och påförde skattetillägg fullt ut (Kammarrätten i Sundsvall 2023-10-23, mål nr 699–23).

Är det ett krav att kunna göra en korrekt bedömning av upplysningen?

Ett beslut som grundar sig på att Skatteverket ska kunna fatta ett beslut endast utifrån de uppgifter som lämnats som öppet yrkande är svår att förena med gällande praxis. Det framgår också av Skatteverkets rättsliga vägledning. I vägledningen redogörs det för en dom där Skatteverkets utredningsskyldighet anses ha inträtt trots att den skattskyldige som upplysning endast redovisat ”Förlust; LI 402 94 42-599—631” (RÅ 2008 not. 118). Det vill säga den särskilda utredningsskyldigheten aktualiserades trots att det var omöjligt att göra en korrekt bedömning endast utifrån upplysningen. Tolkningen av domen i den rättsliga vägledningen är att: ”Förklaringen till att det ansågs föreligga en särskild utredningsskyldighet bör ha varit att de lämnade uppgifterna inte var möjliga att tyda.”

Skatteverkets tolkning i vägledningen måste ses som rationell och logisk. För om den enskilde vill förmedla något till Skatteverket, men den lämnade upplysningen är svår att förstå eller i övrigt otydlig, är det fullt rimligt att handläggaren tittar närmare på och utreder frågan.

Det är också rent förnuftsmässigt svårt att se att den enskilde måste lämna så avvägd och precis information att Skatteverket utan kompletterande frågor ska kunna kontrollera och rätta eventuella fel. Själva tanken med ett öppet yrkande är ju att den som saknar tillräcklig kunskap ska kunna undvika skattetillägg genom att uppmärksamma Skatteverket om den upplevda osäkerheten. Mot denna bakgrund framstår det som högst ologiskt, irrationellt och förnuftsmässigt obegripligt att den skatteskyldige måste ha kunskaper motsvarande en skatteexpert för att vara säker på att upplysningen accepteras av Skatteverket.

Vad är en otydlig uppgift som måste utredas?

Senare i processen framförde Skatteverket som ytterligare skäl för skattetillägg att upplysningen var vilseledande och att den gav intryck av att redovisningen i skattedeklarationen är korrekt. Bedömningen är inte logisk. Hade företaget haft för avsikt att vilseleda Skatteverket hade man naturligtvis i stället valt att begränsa information i deklarationen på alla plan. Det uppenbart sämsta alternativet för den som vill vilseleda Skatteverket är, som i det aktuella målet, att uppmärksamma Skatteverket på frågan men lämna så bristfällig information en utredning måste göras för att få klarhet i frågan.

Naturligtvis kan man göra olika tolkningar av en lämnad upplysning. Särskilt då den lämnats av någon som inte har expertkunskap inom området. Handläggarens utgångspunkt vid en kontroll måste därför vara att en övrig upplysning lämnas för att uppmärksamma Skatteverket på något som är svårbedömt eller tveksamt. Finns det minsta osäkerhet eller otydlighet vad uppgiftslämnaren menar är det av naturliga skäl grund för närmare utredning.

Vilka krav kan man ställa på Skatteverkets handläggare?

I domskälen skriver kammarrätten att

Även med beaktande av den upplysning som lämnats av bolaget har det utifrån bolagets sätt att deklarera funnits en risk för skattebortfall som inte kan anses ha varit synnerligen begränsad (jfr rättsfallet RÅ 2009 ref. 73).

Uppenbarligen har kammarrätten inte särskilt stort förtroende för Skatteverkets kontrollverksamhet. För det skulle vara synnerligen bekymmersamt för medborgarnas förtroende för Skatteverkets kontrollverksamhet om den aktuella frågan inte hade utretts. Inte bara på grund av den lämnade upplysningen som uppenbarligen hade till syfte att markera och fästa Skatteverkets uppmärksamhet på en särskild fråga. Upplysningen i kombination med beloppets storlek och den udda redovisningen av momsfri försäljning gör att den handläggare som inte hade agerat måste anses högst olämplig för sitt arbete.

Om handläggaren utifrån lämnad upplysning inte skulle ha förstått vikten av att utreda denna, som Skatteverket själva skriver, enkla fråga kan man fråga sig hur handläggaren skulle ha klarat att utreda mer komplicerade frågor? Och om Skatteverkets handläggare saknar tillräcklig kompetens för att utföra sitt arbete är det väl knappast något som borde gå ut över den enskilde.

Går det att fortfarande rekommendera öppet yrkande?

När vi svarar på våra medlemmars frågor i frågeservice rekommenderar vi ofta ett öppet yrkande om frågan är svårtolkad. Öppet yrkande är också något som vi lyfter och diskuterar i olika utbildningar. Efter den aktuella kammarrättsdomen är dock frågan hur vi i framtiden ska förhålla oss till öppet yrkande.

Om det krävs att uppgiftslämnaren ska ha expertkunskap för att vara säker på att kunna lämna de upplysningar som är nödvändiga för att Skatteverket ska vara nöjd innebär det inte ett skydd utan snarare en risk att lämna ett öppet yrkande. Mot denna bakgrund kan jag ha förståelse för den som efter den aktuella domen väljer att underlåta att lämna upplysningar. Ur ett samhällsperspektiv är det en farlig och oönskad utveckling och vi kan bara hoppas att Högsta förvaltningsdomstolen eller lagstiftaren tar sitt ansvar för frågan.