En arbetsgivare som på grund av pandemin avtalar om korttidsarbete för sina anställda kan ansöka om ett statligt stöd, så kallat korttidsstöd. Beviljas stöd är det preliminärt och arbetsgivaren ska därför vid en senare tidpunkt lämna en avstämning för att Tillväxtverket ska kunna kontrollera att rätt stöd har betalats ut. Av aktuell lag framgår att hela det preliminära stödet ska lämnas tillbaka om en avstämning inte lämnas i tid. Av samma bestämmelse framgår det emellertid att arbetsgivaren ska helt eller delvis befrias från återbetalningsskyldighet om det är uppenbart oskäligt att hela stödet ska betalas tillbaka.

Bestämmelsen kan uppfattas som sträng, men syftet är rimligen att förhindra att staten lider ekonomisk skada genom att den som felaktigt erhållit ett för stort stöd fördröjer återbetalningen. Det är också mot denna bakgrund man bör läsa lagens förarbeten där oskälighetskriteriet tydliggörs enligt följande: ”För att befrielse ska komma i fråga ska återbetalningsskyldigheten inte stå i rimlig proportion till den försummelse som arbetsgivaren gjort sig skyldig till eller av annan anledning framstå som stötande” (prop. 2013/14:1 s. 500). Bestämmelsen om återbetalning grundar sig alltså på proportionalitetsprincipen.

Vad innebär proportionalitetsprincipen?

Proportionalitetsprincipen är en allmän rättsgrundsats inom svensk offentlig rätt och den är dessutom lagfäst i 5 § förvaltningslagen (2017:900), det vill säga den lag som gäller för handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsärenden hos domstolarna. Av den aktuella bestämmelsen framgår att: ”åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot.”

I förarbeten till förvaltningslagen (prop. 2016/17:180 s 61) uttrycker lagstiftaren innebörden av proportionalitetsprincipen enligt följande: ”Proportionalitetsprincipen innebär att en ingripande åtgärd ska vara ägnad att tillgodose det åsyftade ändamålet, vara nödvändig för att uppnå detta ändamål och medföra fördelar som står i rimlig proportion till den skada som åtgärden förorsakar. Det ska alltså finnas en balans mellan mål och medel.”

Vid en prövning om det är uppenbart oskäligt att stödet ska betalas tillbaka ska alltså båda parters agerande och intressen vägas in. Utöver att pröva den enskildes agerande är det minst lika viktigt att fastställa den ekonomiska eller administrativa skada som en för sent lämnad avstämning förorsakat och sätta skadan i relation till sanktionens storlek. I annat fall går det inte att avgöra om det är balans mellan mål och medel.

Hur tolkar då Tillväxtverket och underrätterna proportionalitetsprincipen?

Jag har inte läst något beslut från Tillväxtverket eller någon dom i förvaltningsdomstolen där proportionalitetsprincipen har prövats utifrån att det ska vara balans mellan mål och medel. Det verkar som att myndigheten och domstolen anser att det är betydelselöst vilken skada som åtgärden (förseningen) orsakat.

Att återbetalningskravet inte sätts i relation till skadan leder till att två företag, som båda uppfyller kraven för stöd, kan behandlas olika även om de orsakat samma skada. Det ena företaget kanske ska betala tillbaka 5 000 kronor, medan det andra företaget som erhållit ett större stöd får ett återbetalningskrav på 500 000 kronor. En sådan tillämpning innebär att bestämmelserna i 1 kap. 9 § regeringsformen om allas likhet inför lagen inte efterlevs, vilket är ytterst allvarligt.

I ett fall har den enskilde försökt lämna avstämning, men misslyckades av tekniska skäl. Detta upptäcktes relativt snabbt och bara några dagar senare lyckades man lämna in avstämningen. Företaget blev återbetalningsskyldig för hela stödet på närmare en miljon kronor. Det är inte osannolikt att åtgärden kan leda till uppsägningar eller i värsta fall konkurs.

Står då denna åtgärd i rimlig proportion till den skada som den förorsakat? Den enskilde har uppenbarligen inte agerat uppsåtligt, grovt oaktsamt eller nonchalant. Här är det i stället frågan om ett mänskligt misstag på grund av okunskap att lämna en uppgift i en helt ny teknisk miljö.

I detta fall finns det inget som talar för att förseningen har föranlett någon ekonomisk skada för staten, eller ens någon administrativ skada för Tillväxtverket. Det är ju allmänt känt att Tillväxtverket, kanske av förklarliga skäl, har haft svårt att hinna med att fatta beslut eller besvara frågor i rimlig tid. Till exempel tog det tre månader för en handläggare att bli införstådd med och besluta att en avstämning som ska lämnas på en söndag får lämnas nästa vardag, enligt lag (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid. Tre månader av helt onödig vånda och oro för den drabbade. Vidare har det uppdagats att verket har haft problem med att skicka överklaganden till förvaltningsrätten i tid. Mot bakgrund av att det har funnits tydliga problem att i rimlig tid klara av arbetsuppgifterna är det uteslutet att förseningen kan ha påverkat myndighetens administrativa arbete.

Att det inte har utretts vilken skada förseningen föranlett och att en prövning mellan mål och medel utelämnats i Tillväxtverkets beslut är beklagligt. Det är också besvärande eftersom det talar för att Tillväxtverket inte har agerat objektivt. Givetvis måste en myndighet i en rättssäker stat även beakta och väga in omständigheter som talar för den enskildes sak.

Vad är ett mänskligt misstag som det är oproportionerligt att straffa?

Ovan nämnda fall är långt ifrån det enda där tekniken ställt till det för den enskilde. I flera mål har beslut fattats att hela stödet ska betalas tillbaka på grund av att den enskilde försökt, men av tekniska skäl inte lyckats, lämna avstämningen i tid.

I en dom i kammarrätten i Stockholm fann domstolen inga skäl till befrielse från återbetalning trots att den enskilde gjort allt rätt förutom den slutliga digitala signeringen (dom 2021-05-12 mål nr 8547-20). Beslutet grundar sig i princip uteslutande på formella skäl utan någon skälighetsbedömning. Det framgår inte heller av domen vilken skada förseningen kan ha medfört för staten eller hur domstolen har motiverat att det föreligger balans mellan mål och medel.

Det är besvärande att domstolen gör sin egen bedömning av proportionalitetsprincipen och bortser ifrån om och i vad mån förseningen förorsakat någon skada. Proportionalitetsprincipen grundar sig trots allt på att olika omständigheter ska ställas och vägas mot varandra. Därför är det högst oroande att tre domare i kammarrätten kan anse det varken stötande eller oproportionerligt att en enskild ska betala närmare 250 000 kronor på grund av ett enkelt misstag utan att närmare klargöra den relaterade skadan. Den enskildes misstag kan dessutom mycket väl bero på att Tillväxtverket, under stark tidsbrist, utvecklat en bristfällig och inte kundvänlig applikation. Det är många som framfört att de har haft problem med applikationen vilket också lett till att verket ändrat och förtydligat den.

För mig är det helt självklart att proportionalitetsprincipen ska prövas ur ett humant och mänskligt perspektiv. Mot denna bakgrund kan man fundera på hur kammarrättens ledamöter ser på frågan vad som är mänskligt och humant. För min del leder beslutet och bedömningen av vad som är proportionerligt eller stötande tankarna till länder som Ryssland eller Kina där ett domstolsbeslut som går mot staten är helt uteslutet.

Jag utgår ifrån att frågan kommer att prövas i Högsta förvaltningsdomstolen. Skulle även Högsta förvaltningsdomstolen komma fram till att ett mänskligt misstag att inte förstå en helt ny och okänd applikation ska straffas med 250 000 kronor, trots att misstaget inte föranlett någon skada, är det nog många med mig som kommer att fundera på vad det är för samhälle vi lever i. Frågan är i så fall också om domstolen agerar efter sin egen värdegrund utan förankring i det demokratiska samhället och mänskliga rättigheter.

Att Högsta förvaltningsdomstolen inte skulle pröva frågan utifrån relationen och balansen mellan mål och medel är dock naturligtvis helt otänkbart. Därför är det enligt min mening också uteslutet med ett beslut som innebär att ett korrekt utbetalt stöd ska betalas tillbaka i sin helhet på grund av ett obetydligt mänskligt misstag. Möjligen kan man tänka sig att domstolen kan besluta om återbetalning av ett mindre belopp, och då med vägledning från skatteförfarandelagen vad som enligt denna lag anses vara en proportionerlig administrativ sanktion på grund av för sent lämnad deklaration.