Jag har granskat två mål där det finns skäl att ifrågasätta hur Skatteverket och domstolen ser på utredningsskyldigheten. Målen visar också att det kan vara omöjligt att få rätt mot Skatteverket även om alla bevisfakta talar för den skattskyldiges fördel. 

Mål 1 Kammarrätten i Stockholm 2024-02-27, mål nr 7556–23 

En aktieägare begärde avdrag för en kapitalförlust vid avyttring av aktieägartillskott. Skatteverket begärde att avdraget skulle styrkas.  

Som skriftlig bevisning presenterade den skattskyldige 

1. protokoll från årsstämman där stämman godkänt aktieägartillskottet,  

2. årsredovisningar för två år där tillskottet redovisats, och  

3. deklarationer för två beskattningar där tillskottet redovisats.  

Den skattskyldige anförde vidare att företaget hade dålig likviditet och att utgifterna därför hade bekostats privat och bokförts som skuld till aktieägaren. Denna skuld hade därefter omvandlats till ett aktieägartillskott. Ett klassiskt förfarande alltså. 

Skatteverket menade dock att bevisningen inte räckte och nekade avdrag. Mot bakgrund av att redovisning och deklarationer anses ha ett betydande bevisvärde, vilket också framgår av Skatteverkets rättsliga vägledning, ställde sig den skattskyldige naturligtvis frågande till beslutet. I överklagandet framförde aktieägaren att det var möjligt att presentera ytterligare bevisning om det bara specificerades vilken bevisning som saknades. 

Utan att göra någon utredning eller egen bedömning kopierade både förvaltningsrätten och kammarrätten Skatteverkets beslut att det inte var visat att tillskott skett motsvarande fordringens värde. 

Varför utredes inte målet närmare? 

En befogad första fråga är varför Skatteverket och domstolen inte accepterade den vedertagna bedömningen av bevisvärdet på årsredovisningar och deklarationer? Och varför har man inte bemött denna argumentation? Att den skattskyldiges argumentation bemöts är väl det minsta man kan begära i en objektiv och rättssäker process. Särskilt då motiveringen grundar sig på information i Skatteverkets rättsliga vägledning.  

Nästa fråga är varför domstolen inte framförde vilken ytterligare bevisning som krävdes för avdrag? Ett enkelt telefonsamtal hade kanske räckt. Men troligtvis finns det inte några ytterligare bevisfakta med starkare bevisvärde än årsredovisningar och deklarationer. Sannolikt var det därför som domstolen ignorerade förvaltningsprocesslagens krav att utreda målet till den beskaffenhet som krävs. 

Mål 2 Kammarrätten i Göteborg 2024-01-29, mål nr 3193–23 

I detta mål gällde frågan om en läkares patentinkomster skulle beläggas med moms. I ett i allt väsentligt identiskt mål har Högsta förvaltningsdomstolen beslutat att moms inte ska betalas (HFD 2021 ref. 29). 

Kammarrätten menade däremot att moms skulle betalas och motiverade det enligt följande. 

”Vid en sammantagen bedömning anser kammarrätten att flera omständigheter är oklara (min anmärkning), bl.a. när det gäller bokning av patienter, bestämmande av öppettider, marknadsföring och hanteringen av patientavgifter. Omständigheterna talar därmed inte entydigt för att bolaget tillhandahållit vården från en egen organisatorisk struktur och har därmed inte förmått visa att det är bolaget som tillhandahållit vården gentemot patienterna för nu aktuell period.” 

Här dömde alltså kammarrätten, trots skriftligt intyg om verksamheten, till Skatteverkets fördel med motiveringen att det fanns oklara omständigheter. Frågan är hur detta stämmer överens med att domstolen ”ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver”. Att det knappast kan ha varit särskilt svårt att klargöra omständigheterna gör frågan extra besvärande. En befogad fråga är därför varför domstolen inte utredde oklarheterna. Hur som helst ökar det inte förtroendet för domstolsväsendet. 

Specialdomstol inom skatt är troligen den enda räddningen 

Det är lätt att förstå hopplösheten och uppgivenheten då domstolen över huvud taget inte granskar eller ifrågasätter Skatteverkets motivering och inte heller är intresserad av att utreda faktiska förhållanden. Det är inte heller frågan om ett enstaka misstag då samtliga åtta inblandade domare ansåg att det inte fanns grund för närmare utredning och lagt ”otydligheter och ofullständigheter ”till grund för att döma till den skattskyldiges nackdel.  

Naturligtvis är agerandet inte förenligt med hur medborgarna anser att en objektiv och rättssäker process ska utföras i svensk domstol. Ansvaret ligger därför på lagstiftaren att vidta åtgärder. Som jag ser det är införande av specialdomstol den enda realistiska och tänkbara lösningen. 

Till dess specialdomstol blir verklighet kommer oskyldiga människor att drabbas och förtroendet för myndigheter och domstol att urholkas. Först när specialdomstol är på plats kommer troligtvis Skatteverket att förstå att det inte går att byta ut utbildning och gedigen kunskap mot teamarbete. För en specialdomstol kommer med största sannolikhet inte, utan närmare utredning och granskning, att acceptera att enskilda skattehandläggare driver processer med sina egna fiskala tolkningar av gällande rätt.