Stiftelsen Rättvis skatteprocess har i en artikel i SvD framfört kritik mot hur reglerna om skattetillägg tillämpas och efterfrågar därför reformer. Kritiken bottnar i och grundar sig på en utredning som gjorts av stiftelsen.

Utredningen visar att någon form av befrielse från skattetillägg endast medgavs i 1,8 procent av de över tusen granskade skattetilläggsmålen. Utredningen visar vidare att domstolen i endast 17 procent av målen motiverade varför befrielse inte medgetts. I 83 procent av domarna var det alltså okänt varför befrielse inte medgavs.

Jag har under de senaste åren bevakat och skrivit mängder av artiklar om domar i underrätten där det är uppenbart att det brustit i rättssäkerheten. Jag hade dock aldrig kunnat föreställa mig att det var så illa som utredningen visar. Rättssäkerheten i svenska förvaltningsdomstolar verkar alltså vara betydligt värre än vad någon hade kunnat tänka sig.

Problemet

Men vad är då det faktiska problemet när det gäller skattetillägg? Det som enligt min mening är mest bekymmersamt är att reglerna om befrielse från skattetillägg i princip aldrig anses tillämpliga. Ur förvaltningsdomstolens synvinkel finns det uppenbarligen inget som är oskäligt eller orimligt när det gäller att straffa den enskilde. Det som gör frågan särskilt besvärlig är att bestämmelserna om befrielse har kommit till för att skattetilläggsreglerna ska vara förenliga med EU-rätten. Skattetillägg är nämligen ett straff i europakonventionens mening och kräver därför bland annat en nyanserad bedömning i varje enskilt fall.

Givetvis är det också skrämmande att förvaltningsdomstolen i över 80 procent av målen har ansett det förenligt med lagen att inte motivera sitt beslut. Även om det har uppfattats som förenligt med lagen borde man kanske ha funderat över om det kan vara etiskt och moraliskt acceptabelt. Eller kan det vara så illa att domstolen faktiskt inte har kunnat motivera varför befrielse inte kan medges, men på samma sätt som i vissa kritiserade länder ser man det som uteslutet att döma till nackdel för staten.  Av intresse är att man kan vara helt säker på att samtliga domar som gått emot Skatteverket är utförligt motiverade. Det visar med all tydlighet att den enskilde medborgaren och Skatteverket inte behandlas med samma respekt.

Bevisfrågan

Ett kanske antalsmässigt mindre men väl så allvarligt problem för den drabbade är hur bevisfrågan hanteras. Till exempel är det inte ovanligt att bevisbördan helt felaktigt läggs på den enskilde. Det förekommer också att beviskravet för befrielse anges till sannolikt trots att lagtexten anger antagligt. I skrivandet stund läser jag en dom där skattetillägg påförts med motiveringen att det är sannolikt att den enskilde fått lön som inte redovisats. Då skattetillägg är ett straff är beviskravet också högre ställt nämligen ”klar framgår”, se till exempel Skatteverkets rättsliga vägledning. Jag finner det högst osannolikt att samtliga tre domare i kammarrätten skulle sakna denna kunskap. Frågan är i så fall varför de dömer mot bättre vetande?

Exempel från verkligheten

Även om utredningen talar sitt tydliga språk finns det anledning att bekräfta problematiken med exempel från verkligheten.

I ett mål som jag har haft insyn i ville Skatteverket dubbelbeskatta ett företag. Utöver att dubbelbeskatta företaget påfördes skattetillägg. När handläggarna skrev sitt första övervägande hade man inte förstått att det faktiskt uppkom en dubbelbeskattning. När företaget efter viss skriftväxling lyckats få handläggarna att förstå problematiken framförde man plötsligt ett helt nytt skäl för sitt beslut. Då detta nya skäl faktiskt talade för företagets bedömning framförde handläggarna ett tredje och ännu mer grundlöst skäl inför det slutliga avgörande i kammarrätten.

Skäl för befrielse

När det gällde skattetilläggsfrågan framfördes flera skäl för befrielse. För det första måste det framstå som både orimligt och oskäligt att företaget skulle förstå att det ska dubbelbeskattas. En sådan bedömning är ju dessutom i direkt strid med lagstiftarens intentioner. Därutöver borde det kunna antas (det lägre beviskravet) att felaktigheten berott på felbedömning av en regel. Det var ju faktiskt så att Skatteverket framfört tre olika grunder för sitt beslut. Det borde väl tala för att regeln inte var helt lättolkad. Kammarrätten påförde dock skattetillägg fullt ut utan att bemöta någon av förtagets argument. Inte heller framfördes någon som helst motivering varför befrielse inte kunde medges.

Men galenskapen slutar inte där. Av domen går det inte ens att utläsa vilken av Skatteverkets framförda skäl för dubbelbeskattning som domstolen grundat sitt beslut på. Domen går inte att tolka på annat sätt än att kammarrätten inte hade en tanke på att gå emot Skatteverket, men det gick inte att motivera beslutet eftersom de skäl som Skatteverket framfört var direkt i strid med lag, förarbeten och praxis. För hade kammarrätten verkligen haft grund för sitt beslut hade de naturligtvis också redovisats.

Momsmål

I ett annat mål som jag också haft insyn i hade någon skatt inte undanhållits utan det aktuella momsbeloppet hade betalats av en annan person.  Även i detta fall lämnades flera olika alternativ till hur lagen skulle tolkas.  Det är inte särskilt svårt att tänka sig hur den drabbade reagerade när skattetillägg påfördes med 100 000 kr trots att någon skatt inte undanhållits från staten och när Skatteverket, förvaltningsrätten och kammarrätten samtliga hade olika uppfattning av gällande rätt. Uppenbarligen ansåg kammarrättens ledamöter att det är rimligt att ställa högre juridiska kunskapskrav på den enskilde lilla medborgaren än på Skatteverkets och domstolens jurister. Jurister som uppenbarligen fattat minst två felaktiga och i bästa fall ett riktigt beslut.

Samhällsfarlig utveckling

Det är naturligtvis både obegripligt och oroande att domstolen i 82 procent av målen inte öppet motiverade sitt beslut varför befrielse eller delvis befrielse från skattetillägg inte medgavs. I många av dessa mål har naturligtvis den enskilde framfört argument för sin sak. Men domstolen har tydligen funnit det förenligt med lag, och även moraliskt och etiskt accepterat, att inte bemöta argumenten. Utifrån ovanstående redogörelse är det svårt att dra någon annan slutsats än att det inte är en tillfällighet eller slump i vilka fall domstolen väljer att inte bemöta den enskildes argument eller öppet redovisa grunderna för beslutet.

Att Skatteverket får rätt 98,2 procent av besluten att inte medge befrielse kommer sannolikt tolkas av Skatteverket som att det visar på god kompetens hos handläggarna. Men att så inte är fallet är givetvis helt uppenbart. En granskning av de senaste tio momsmålen som fått prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen visar att Skatteverket hade fel i 8 (80 procent) av målen och endast rätt i ett, ett mål återförvisades.

I ett av dessa mål påfördes skattetillägg av Skatteverket, förvaltningsrätten och kammarrätten. Högsta förvaltningsdomstolen beslutade dock att den enskilde hade gjort rätt. Det är fullt förståeligt att Skatteverket och underrätten gjorde en felbedömning av gällande rätt. Däremot är det mer svårsmält att ingen ens verkar ha förstått att det faktiskt var en svårtolkad regel. Med detta i minnet är det lätt att förstå varför befrielse har medgetts i endast i 1,2 procent av målen.

Lagändringar

Det har under många år och från flera håll framförts kritik mot rättssäkerheten och advokatsamfundet har mot denna bakgrund lämnat en hemställan om lagändringar. När Rättvis skatteprocess nu har offentliggjort sin utredning kan lagstiftaren inte gärna längre blunda för problemet. För att medborgarna inte helt ska tappa förtroendet för rättssäkerheten i svenska förvaltningsdomstolar och även finna det meningslöst att försöka följa lagen krävs snabba och verkningsfulla åtgärder.