Annons
Annons
Skatt

Varför följer Skatteverkets handläggare inte den egna rättsliga vägledningen?

Jag brukar i många olika sammanhang berömma Skatteverkets rättsliga vägledning. Det är en fantastisk produkt som gör det möjligt att med rimlig säkerhet svara på de flesta Srf konsulternas skattefrågor. Frågorna spänner över alla områden inom skatt och är ofta komplicerade. Behovet av bra information är därför trängande. För den som har ambitionen att försöka göra rätt från början är Skatteverkets rättsliga vägledning helt enkelt ett viktigt verktyg.
Text: Mats Brockert
Annons

Informationen i den rättsliga vägledningen vänder sig i första hand till den som arbetar inom Skatteverkets verksamhetsområden. Därför är det också rimligt att Skatteverkets handläggare tar del av informationen och har den som utgångspunkt om det drivs en process i domstolen.

Varför ändrade Skatteverket uppfattning i Högsta förvaltningsdomstolen?

I HFD 2020 ref. 64 prövades om den enskilde hade rätt till ersättning för kostnader för ombud i ett mål om företrädaransvar. För att ersättning ska beviljas krävs att den enskildes yrkande bifalls – helt eller delvis. Den enskilde menade att detta krav var uppfyllt, eftersom Skatteverket under handläggningen i förvaltningsrätten ändrade sin ansökan om företrädaransvar genom att betalningsskyldighet delvis drogs tillbaka.

Skatteverket menade däremot att det inte innebar att yrkandet delvis bifallits eftersom Skatteverket ändrat beslutet på eget initiativ. Både förvaltningsrätten och kammarrätten gick på Skatteverkets linje och nekade ersättning i målet. Kammarrättens dom överklagades och prövningstillstånd beviljades. Inför Högsta förvaltningsdomstolens avgörande ändrade emellertid Skatteverket uppfattning. Nu menade man att beloppsmässiga nedsättningar som Skatteverket gör under handläggningen i förvaltningsrätten kan ses som bifall till den enskildes yrkande i målet. Högsta förvaltningsdomstolen ändrade också kammarrättens beslut och beviljade den enskilde ersättning med sammanlagt 69 842 kr.

Varför ändrade då Skatteverket uppfattning inför beslutet i Högsta förvaltningsdomstolen? Det kan man givetvis bara spekulera i. En orsak kan naturligtvis vara att Skatteverkets rättsavdelning kopplades in först när det blev klart att Högsta förvaltningsdomstolen skulle pröva frågan. Mot bakgrund av vad som framförs i Skatteverkets rättsliga vägledning var det i så fall helt naturligt att rättsavdelningen ställde sig bakom att den enskilde hade rätt till ersättning.

Av Skatteverkets rättsliga vägledning framgår det nämligen att: ”om Skatteverket beslutar om att avvika från uppgifter lämnade i en deklaration, men avvikelsen senare ändras av verket, är det rimligt att ersätta den som ärendet gäller för en process som leder till en beskattning i enlighet med de först lämnade uppgifterna.” Skatteverkets bedömning grundar sig på vad lagstiftaren uttalat i prop. 1993/94: 151 Rättssäkerhet vid beskattningen.

När propositionen skrevs hanterades visserligen processer om företrädaransvar av allmän domstol. Men sedan 2004 hanteras frågor om företrädaransvar i förvaltningsdomstolen. I samband med att processer om företrädaransvar överfördes till förvaltningsdomstolen fick enskilda samma möjligheter till ersättning i mål som gäller företrädaransvar som i skattemål (prop. 2002/03:128 avsnitt 6.7 Företrädares ersättningsmöjligheter). Därmed måste det ses som närmast klart att frågan om ersättning i mål ska prövas om Skatteverket ändrar sitt beslut under förhandlingar i förvaltningsrätten, även om det avser ett mål om företrädaransvar.

Men varför drev då Skatteverkets så kallade kvalificerade handläggare ett ärende med en bedömning som inte var förenlig med vad som framförs i Skatteverkets rättsliga vägledning? Även detta kan man bara spekulera i. Möjligen sökte handläggaren, på grund av bristande kunskaper, inte information eller stöd i den rättsliga vägledningen. Informationen kanske var känd men handläggaren kunde inte tolka den? Tyvärr är det inte heller helt uteslutet att handläggaren var medveten om innehållet i den rättsliga vägledningen, men valde trots det att driva processen. Ett beslut som mycket väl kan ha grundat sig på att förvaltningsdomstolen inte alltid ifrågasätter Skatteverkets tolkningar och bedömningar. Handläggaren gjorde en kalkylerad chansning helt enkelt.

Genomförde förvaltnings- eller kammarrätten någon egen utredning?

Det har på senare tid framförts kritik mot förvaltnings- och kammarrätten. Kritiken har bland annat gällt att Skatteverkets beslut inte granskas eller ifrågasätts. Det vill säga domstolen gör ingen egen fullgod utredning utan den kopierar i princip Skatteverkets beslut, utifrån föreställningsramen att Skatteverket gör väl alltid rätt.

Beslutsmotiveringen i de aktuella domarna i underrätten är högst kortfattad. Besluten innehåller inte någon allmän redogörelse av gällande rätt eller argument för eller emot den uppfattning som Skatteverkets handläggare framfört, trots att det finns gott om argument som talar mot Skatteverkets bedömning. Till exempel bör väl den avgörande frågan vara om den enskilde har haft kostnader för extern hjälp för att få rättelse av ett felaktigt beslut. Om det sedan är domstolen eller Skatteverket som rättar felet kan väl knappast ha någon principiell betydelse? Kostnaden är ju i båda fallen orsakade av Skatteverkets felaktiga beslut.

Både förvaltningsrätten och kammarrätten borde rimligen ha gjort den utredning som nu gjordes först i Högsta förvaltningsdomstolen. Det är inte fråga om någon svår eller avancerad utredning. Den kan inte heller ha varit särskilt tidskrävande att göra. Den grundläggande informationen fanns ju dessutom att hitta i Skatteverkets rättsliga vägledning. Vi måste självklart kunna utgå ifrån att det inte saknas kunskap eller kompetens i domstolen. Därmed är den enda rimliga slutsatsen att underrätterna måste ha ansett att det inte fanns något behov av att göra en egen utredning. Man litade helt enkelt blint på den enskilda handläggarens utredning och bedömning.

Kanske är det dags att ta till sig av propositionen Rättssäkerhet vid beskattningen?

Det är allvarligt att Skatteverket med skattebetalarnas medel driver meningslösa och kostsamma processer i domstolen. Det skadar dessutom förtroendet för myndigheten.

Det är också problematiskt att förvaltnings- och kammarrätten inte gjorde en ordentlig utredning i målet utan utgick ifrån att den enskilda handläggaren på Skatteverket hade gjort en objektiv och korrekt bedömning. Som jag tidigare, i olika artiklar, pekat på har underrätterna många gånger en så stark övertygelse att Skatteverkets handläggare inte kan göra fel att de blundar för, och i värsta fall till och med döljer, de fakta som talar emot Skatteverkets bedömning.

Att det inte gjordes en objektiv och opartisk utredning förrän i Högsta förvaltningsdomstolen visar att processen i underrätten inte var rättssäker. Det är faktiskt tragikomiskt, lite pinsamt till och med, att den proposition som uppenbarligen borde ha beaktas men inte påverkade bedömningen i målet har namnet ”Rättssäkerhet vid beskattningen”.

Jag brukar i många olika sammanhang berömma Skatteverkets rättsliga vägledning. Det är en fantastisk produkt som gör det möjligt att med rimlig säkerhet svara på de flesta Srf konsulternas skattefrågor. Frågorna spänner över alla områden inom skatt och är ofta komplicerade. Behovet av bra information är därför trängande. För den som har ambitionen att försöka göra rätt från början är Skatteverkets rättsliga vägledning helt enkelt ett viktigt verktyg.

Aktuella artiklar
Annons
Annons
Annons
Annons