Vad innebär reglerna?

Jag tror att det är allmänt känt att det finns regler i aktiebolagslagen som innebär att bolagets företrädare kan bli personligt betalningsansvarig för bolagets skulder. Det gäller om bolagets styrelse har underlåtit att begära bolaget i likvidation när en andra kontrollbalansräkning har visat att bolagets aktiekapital inte motsvarar registrerat kapital. Reglerna innebär att det finns möjlighet till rådrum på åtta månader innan bolaget måste sättas i likvidation för att undvika personligt ansvar (25 kap. ABL).

Däremot är det troligen många som inte känner till det skatterättsliga företrädaransvaret i 59 kap. 12-15 §§ skatteförfarandelagen. Företrädaransvaret är strängare än aktiebolagslagens personliga ansvar och innebär att företrädaren kan bli personligt betalningsansvarig för obetalda skatter. I dag innehåller reglerna om företrädaransvar inget rådrum. Det innebär att ett personligt ansvar kan inträda dagen efter att skatterna har förfallit till betalning.

Företrädaransvaret har under många år varit hårt kritiserat, eftersom reglerna riskerar att livskraftiga företag avvecklas i förtid. Bestämmelserna har funnits sedan 1960 talet och synen på företag har ändrats drastiskt sedan dess. Därför borde det vara på sin plats med modernare regler.

Vad är det grundläggande problemet med lagen och förslaget?

Reglerna kom till eftersom statens ställning som borgenär ansågs mer utsatt än för andra borgenärer. Fokus ligger därför på att skydda statens intäkter. Att lagen inte ska leda till att livskraftiga företag avvecklas i förtid är tydligt underordnat. Utrymmet att skydda livskraftiga företag är därför ytterst begränsat. Det är enligt min mening den grundläggande orsaken till bristerna i lagstiftningen och lagrådsremissen.

Det är också intressant att lagstiftaren verkar prioritera regler som ska förhindra kriminella från att utnyttja reglerna. Som jag har uppfattat det följer kriminella inte lagen. De försöker i stället hitta vägar att kringgå lagen utan att bli upptäckta. Därför finns det kanske andra och bättre vägar att komma åt kriminell verksamhet. Att så mycket fokus läggs på kriminella bör ytterligare begränsa lagens utrymme att skydda livskraftiga företag från att avvecklas i förtid.

Det verkar inte heller vara en tillräcklig åtgärd för lagstiftaren att jämställa statens ställning som borgenär med andra borgenärer. Som jag återkommer till nedan prioriterar reglerna staten som borgenär.

Vad är positivt med förslaget?

Det som är positivt med förslaget är att det ska bli möjligt att ansöka om rådrum på två månader. Den föreslagna regeländringen innebär att verksamheten ska kunna bedrivas ytterligare två månader efter att skatterna och avgifterna förfallit till betalning utan att företrädarna riskerar att bli betalningsskyldig för skatter och avgifter.

Det som också kanske kan ses som positivt är att det föreslås att det ska bli enklare att bli befriad från betalningsskyldigheten. I dag krävs det att det finns särskilda skäl för befrielse. Enligt förslaget ska det i stället göras en bedömning av om betalningsskyldigheten är oskälig. Avsikten är att uppnå en mer nyanserad tillämpning och att utvidga möjligheten till befrielse.

I teorin låter det bra. Men kommer det i praktiken att ge någon faktisk effekt, med tanke på hur oskälighetskriteriet har tillämpats på skattetillägg. Faktum är att befrielse från skattetillägg endast medgetts i 1,8 procent i över tusen granskade domar. Och varför skulle oskälighetskriteriet behandlats annorlunda när det gäller befrielse från betalningsskyldighet?

Vad gäller för tolkningen av grov oaktsamhet?

För att bli betalningsskyldig krävs det att företrädaren har agerat uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Ett allvarligt problem är att företrädaransvar har utdömts i mer än 99 procent av alla domar. En prövning av grovt oaktsam måste därmed anses närmast meningslöst för företrädaren.  

Mot bakgrund av hur domstolen har tolkat begreppet ”grov oaktsamhet” har det framförts krav från remissinstanserna att lagstiftaren ska reglera vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen. Något sådant förslag har inte lagts fram. Lagstiftaren motiverar detta med att det medför ”en risk för att man binder domstolarna i deras bedömning och att prövningen begränsas till endast dessa omständigheter”.

Som jag ser det är det inget annat än skarp kritik mot förvaltningsdomstolen. Står det i lagen att: ”vid bedömningen ska bl.a. följande beaktas”. Då borde man väl som domare kunna förstå att det som anges inte är uttömmande och att andra argument också ska prövas och vägas in. En lagändring borde därför ha föreslagits. Hur som helst kan det inte bli sämre med en lagändring med tanke på dagens statistik.

Srf konsulternas synpunkter

Srf konsulterna har lämnat ett remissvar. Bland annat har förslaget att inte ändra reglerna om grov oaktsamhet ifrågasatts.

Enligt Srf konsulterna bör betalningsansvar inte kunna tas ut om staten inte har missgynnats som borgenär. Kan betalningsansvar påföras innebär det i praktiken att staten gynnas i förhållande till andra borgenärer. Genom att tillämpa reglerna om företrädaransvar blir staten uppenbarligen den enda gäldenären som med rimlig förväntan kan hoppas på betalning.

Hänsyn borde även tas till hur verksamheten finansierats under den period då skatter och avgifter inte betalats. Har ägaren gjort egna tillskott borde som utgångspunkt betalningsansvar inte kunna tas ut. Vem vill skjuta till sparpengar om man dessutom kan bli ansvarig att betala bolagets skatter om tillskottet inte är tillräckligt för att rädda företaget. Med en sådan tillämpning av reglerna bör kanske företagsledaren fundera på att avsluta verksamheten redan innan tillskott lämnas.

Till vilken tidpunkt knyts betalningsskyldigheten?

Ett allvarligt problem med reglerna är att betalningsskyldigheten knyts till den ursprungliga tidpunkten för betalning av skatt. Det innebär att rådrumsregeln i praktiken inte kommer att omfatta skatter och avgifter som fastställts genom ett omprövningsbeslut. Anta att ett omprövningsbeslut för moms angående redovisningsperioden februari meddelats i september. I september har det gått mer än två månader sedan den ursprungliga tidpunkten för betalning av skatt. Därmed är det inte möjligt att tillämpa reglerna om rådrum.

Som skäl att inte ändra lagstiftningen framförs bl.a. att: ”ett omprövningsbeslut medför sällan en helt oförutsedd ansträngd ekonomisk situation eftersom beslutet ska ha föregåtts av kommunicering med företaget.” Jag förstår inte riktigt hur det ska hjälpa företagets ekonomi och företrädaren. Att ett beslut ska ha föregåtts av kommunikation ökar väl knappast företagets likviditet.

Lagstiftaren verkar även leva i någon form av drömvärld. Faktum är (vilket framgår av mina artiklar) att den skattskyldige inte har någon som helst möjlighet att förutse hur Skatteverket och domstolen kan komma att tolka lagstiftningen.

Hur ska man t.ex. kunna förutse att företagsledaren kan lönebeskattas för en fiktiv inkomst om Skatteverket anser att det gjorts en dålig affär. Eller att genomsyn tillämpas utan att det ens framgår av domskälen. Att beslutet har kommunicerats innan är inte heller till någon hjälp i denna situation.

Som skäl att inte ändra att betalningsskyldigheten knyts till den ursprungliga tidpunkten för betalning av skatt framförs också att de subjektiva rekvisiten, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, också ska vara uppfyllda. Argumentet är svårbegripligt mot bakgrund hur begreppet grov oaktsamhet har tolkats av underrätterna. Enligt denna tolkning är det statistiskt sett mindre en procents som inte agerat grovt oaktsamt.

Avslutande kommentarer

Om jag har uppfattat Teresa Simon-Almendal och Katarina Bartels rätt är de tveksamma till att den föreslagna lagändringen i någon större omfattning kommer att förhindra att livskraftiga företag avvecklas i förtid eller att reglerna kommer att tillämpas mer generöst. I så fall är det en uppfattning som jag delar. Positivt är dock rådrummet på två månader. Även om det i de flesta fall inte är tillräckligt ger rådrummet i alla fall företagaren lite andrum att avveckla bolaget. Det är bra.

Jag är inte särskilt optimistisk att underrätterna kommer att ändra sin grundläggande inställning till hur befrielsereglerna ska tillämpas. Har man agerat grovt oaktsamt är väl det i sig ett skäl mot befrielse. Att agera grovt oaktsamt är ur ett allmänt språkbruk faktiskt ganska allvarligt. Och när, enligt domstolen, mer än 99 procent av företrädarna har agerat grovt oaktsamt är det svårt att se hur det kan leda till befrielse. Eller ska begreppet grovt oaktsam tolkas på ett annat sätt när det gäller befrielsereglerna?

En intressant fråga är om domstolens ledamöter har tillräcklig kunskap om hur ett företag ska drivas på bästa sätt. Det är ett rimligt kunskapskrav för att domstolen på ett rättssäkert sätt ska kunna bedöma de åtgärder som vidtagits och om man agerat oaktsamt. Vid avsaknad av adekvat kunskap kommer naturligtvis grov oaktsamhet alltid anses föreligga när företaget har gått så dåligt att de inte kan betala sina skulder. Avgörande för slutledningen är alltså inte vilka åtgärder företrädaren har vidtagit för att minska skadan utan resultatet av åtgärderna.

Det är nog få företagare, med kunskap om reglerna om företrädaransvar, som kommer att våga driva verksamheten vidare efter rådrumstiden. Det är nämligen allt för osäkert hur frågan om oaktsamhet och befrielse kommer att bedömas. Att sätta företaget i konkurs och starta samma verksamhet i ett nytt bolag torde även fortsättningsvis många gånger vara det bästa alternativet. Livskraftiga företag kommer därmed även i framtiden att avvecklas i förtid.