Laglotten ger ett barn rätt till en viss del av kvarlåtenskapen efter sin förälder. Genom bestämmelsen om förstärkt laglottsskydd utsträcks skyddet till att även omfatta gåvor som föräldern givit med syfte som kan anses vara jämförbart med ett testamente.

Laglotten är den del av ett barns arvslott som inte kan fråntas honom eller henne genom testamente. Laglotten utgör hälften av arvslotten. Laglotten innebär inte någon rätt till ett bestämt föremål eller andel i fastighet, utan endast rätt till ett visst värde. Så länge barnet får ut egendom till ett värde som motsvarar halva arvslotten föreligger ingen kränkning av laglotten, även om det finns ett testamente. Vid laglottsberäkningen är det egendomens värde vid tidpunkten då dödsboet är utrett som gäller.

Om ett testamente kränker laglotten måste barnet begära jämkning av testamentet inom sex månader från det han eller hon fick del av testamentet. Jämkning begärs genom att barnet gör sitt anspråk känt för testamentstagaren eller väcker talan mot denne i tingsrätten. Begärs ingen jämkning kommer testamentet att bli gällande trots att det inkräktar på laglotten.

Förskott på arv

Det är en grundprincip i svensk rätt att alla arvingar i samma gren av arvsordningen ska ha rätt att ärva lika mycket. Därför ska gåvor en förälder ger till ett barn, när föräldern har flera barn, räknas som förskott på arv. Men att gåvor ska avräknas från ett barns arvslott är enbart en presumtion. Denna kan brytas om föräldern på något sätt gett uttryck för att avräkning inte ska ske. Det kan ske skriftligt i till exempel ett gåvobrev eller testamente, men även muntligt.

Även gåvor till andra arvingar än givarens barn kan vara förskott på arv. Men då krävs att det föreskrivits eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett när egendomen gavs. Till andra arvingar räknas till exempel givarens barnbarn så länge barnbarnets förälder (givarens barn) lever.

Ett förskott på arv behöver aldrig återbäras utan bara avräknas från arvslotten. Vid sådan avräkning ska gåvans värde vid gåvotillfället läggas till kvarlåtenskapen.

Förstärkt laglottsskydd

Under sin livstid förfogar en förälder fritt över sin egendom. Han kan förbruka den eller skänka bort den. Men för att inte laglottskyddet ska kunna kringgås finns det en bestämmelse om förstärkt laglottskydd i 7 kap. 4 § ärvdabalken. Den bestämmelsen blir aktuell att tillämpa när en gåva ges på sådant sätt att den kan likställas med testamente.

Det kan vara en gåva som ges när föräldern ligger för döden eller tror att han snart ska dö. För att en gåva i en sådan situation ska likställas med testamente krävs att det inte gått för lång tid mellan gåvan och dödfallet. Men det kan även vara en gåva som innebär att föräldern fram till sin död behåller den huvudsakliga nyttan av den egendom han givit bort. Som exempel kan nämnas en fastighetsgåva där föräldern förbehåller sig nyttjanderätten fram till sin död eller gåva där föräldern behåller rätten till avkastningen av den bortgivna egendomen. De fördelar givaren behåller i dessa fall är i regel större än den uppoffring som överlåtelsen av äganderätten innebär.

I rättsfallet NJA 1985 s. 414 hade två makar genomfört en serie rättshandlingar, bodelningar och äktenskapsförord, som innebar att mannens förmögenhet hade överförts till hustrun och blivit hennes enskilda egendom. Mannen hade en dotter från tidigare förhållande. När mannen avled var det ekonomiska värdet av hans egendom begränsat. Regeln om förstärkt laglottsskydd tillämpades på rättshandlingarna.

När regeln om förstärkt laglottsskydd tillämpas beräknas laglotten som om gåvan finns kvar som en tillgång bland den avlidne förälderns kvarlåtenskap. Vid en sådan beräkning ska gåvans värde vid dödsfallet beaktas och inte värdet vid gåvotillfället.

Exempel:

När A avlider efterlämnar han två barn, C och D, och en kvarlåtenskap om 400 000 kronor. Fem år tidigare hade han skänkt en fastighet till ett barnbarn. A förbehöll sig rätten att fritt nyttja fastigheten så länge han levde. Fastighetens värde vid A:s bortgång var 600 000 kronor.

När laglotten beräknas med tillämpning av det förstärkta laglottsskyddet ska kvarlåtenskapen och gåvans värde läggas samman. I detta fall blir det 1 miljon. Vardera barnets laglott blir då 250 000 kronor, eftersom den är halva arvslotten. Ur kvarlåtenskapen kan barnen få 200 000 kronor var. Det saknas alltså 50 000 kronor per barn.

Ett barn som vill göra sin rätt gällande mot en gåvotagare ska väcka talan i tingsrätten inom ett år från det att bouppteckningen efter föräldern avslutades. Resultatet av en sådan talan kan bli att gåvotagaren får återbära en så stor del av gåvan att barnet kan få ut sin laglott ur kvarlåtenskapen. Kan gåvan, eller del av den, inte återbäras får gåvotagaren betala motsvarande belopp i pengar.

Särskilda skäl

Gåvomottagaren kan bli återbäringsskyldig oberoende av ond eller god tro beträffande gåvans syfte. Regeln tillämpas dock inte om det finns särskilda skäl mot en tillämpning.

I rättsfallet NJA 1942 s. 609 hade gåvotagaren under lång tid arbetat för givaren mot ringa ersättning. Arbetet hade medfört sjuklighet samt nedsatt arbetsförmåga hos gåvotagaren.

I det fallet ansågs särskilda skäl föreliga mot en tillämpning av återbäringsreglerna.

I NJA 1954 s. 517 hade en mor med två barn givit sin dotter en gåva som bedömdes vara att likställa med testamente. I målet framkom att sonen ekonomiskt utnyttjat sin mor i sådan omfattning att särskilda skäl ansågs föreligga.