När jag växte upp tillbringade jag mycket tid hos min mormor på landsbygden fem mil utanför Östersund. Mormor Ruth var bonde och satte en ära i att driva ett jordbruk där djuren mådde bra och samtidigt levererade mjölk, kött och ägg av hög kvalitet. Hon var mäkta stolt över sin utmärkelse som Årets mjölkbonde, då hon bytte hucklet på huvudet mot hatt och for till stan för att ta emot ett inramat diplom på årsmötet i NNP, Nedre Norrlands Producentförening.

Jag skulle vilja påstå att min mormor högaktade hållbarhet utifrån sin kunskap och horisont och att hennes livsstil och värderingar överensstämde väl med de normer som fanns på 60- och 70-talets landsbygd. Intet skulle förfaras, allt skulle tillvaratas från växt- och djurrike, trasiga saker lagas och banne den som slösade. Skafferi och jordkällare fylldes upp till bredden i skördetider och det enda jag minns att mormor var skeptisk till var svamp. Det var något som korna åt och då blev de bindgalna och drog till skogs. Ingen bra föda med andra ord och något man skulle passa sig noga för. Jag tänker ibland på mormor och undrar om hon hade gjort andra val och levt annorlunda utifrån nuvarande utvidgning av begreppet hållbarhet. Hennes koldioxidavtryck måste ha varit minimalt – om någon hade brytt sig om att mäta det vid den tidpunkten.

På 70-talet pratade man mycket om kulturarv och lokalhistoria. Hantverk lyftes fram i ljuset och många gick på kurser i växtfärgning och släktforskning. Landsbygd och lantbruk fick ett uppsving. Största entusiasterna flyttade ut på landet och försökte med växlande framgång att driva jordbruk, så kallade ”grönavågare”. De arbetade ofta efter gamla metoder och med stort miljöengagemang och många av dem tyckte att bönderna drev sitt lantbruk alldeles för rationellt och resurskrävande.

Sedan dess har det hänt mycket och faktum är att den svenska mjölkproduktionen idag anses vara en av världens mest klimatsmarta. Den är också nyckeln till en levande landsbygd och viktig för den biologiska mångfalden. Och nog har vi under det här året fått anledning att tänka över hur det står till med Sveriges beredskap, där lantbruket måste anses vara en ryggrad. Redan innan Ryssland angrep Ukraina uppgav Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) att varannan tugga mat är importerad. Sverige hade 8,5 miljoner invånare och 75 procents självförsörjningsgrad 1988 och 20 år senare (2018) var motsvarande siffror 10,1 miljoner invånare och 50 procents självförsörjningsgrad. Knappast en hållbar utveckling och definitivt inte bra ur ett beredskapsperspektiv.

I augusti lanserades Omställningsrapporten 2022, en rapport från UN Global Compact Network Sweden, där man undersökt nuläget för svenska företags hållbarhetsarbete och vad de ser för möjligheter och hinder för en lyckad omställning. 900 svenska företag i varierande storlek och från en rad olika branscher, alltifrån tjänsteföretag till tillverkningsindustri, deltog i undersökningen.

Sveriges mål är att vara ett föregångsland vid genomförandet av Agenda 2030 och för att det ska realiseras finns det höga förväntningar på svenska företag. Engagemanget för hållbarhetsfrågor är stort i näringslivet men uppfattningen är att det finns en rad hinder som sinkar omställningen. Företagsledare anser att det är svårt att nå ut med hållbarhetsarbetet i hela organisationen och framför allt de mindre företagen saknar resurser i tid och kompetens för att kunna genomföra ett systematiskt arbete. Oron är också påtaglig att kriser och lågkonjunktur kommer att påverka investeringar i hållbarhet och hindra fortsatt utveckling. Många efterfrågar mer långsiktighet från politiken och anser att vissa regelverk snarare försvårar än förenklar för hållbara initiativ. Med en ny regering blir det en kursändring som kommer att påverka företagarnas förutsättningar men det är än så länge oklart i vilken riktning och omfattning.

Drivkrafter som lyfts fram i undersökningen och som ligger till grund för hållbarhetsarbetet är bland annat att det bidrar till ekonomisk tillväxt, skapar förtroende hos ägare och investerare, minskar regulatorisk osäkerhet, driver innovation samt stärker varumärket, inte minst som arbetsgivare.

Många mindre och medelstora företag uppger i sina svar att de inte gjort någon riskanalys eftersom interna resurser saknas – tid, kompetens eller engagemang hos ledningen. När Srf konsulterna väljer att prioritera det nordiska samarbetet med att ta fram en modell för hållbarhetsredovisning för små och medelstora företag är syftet främst att som branschorganisation stödja er medlemmar så ni i er tur kan uppmuntra landets företagare i ett viktigt arbete. Auktoriserade redovisningskonsulter och lönekonsulter kan utgöra precis det stöd som företagen behöver för att komma till skott. Jag vill uppmana er att hjälpa dem att ta första steget, ni kan deras verksamhet och levererar redan idag nyckeltal som kan utgöra en del av deras hållbarhetsredovisning. Det är när ord blir till handling som vi tillsammans gör skillnad.

Brundtlandskommissionen beskrev för 35 år sedan hållbarhet som: “en utveckling som tillgodoser nuvarande generationers behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. Vad innebär det för oss och dagens företag? Vad behöver vi göra?  Ytterst handlar det förstås om vilken typ av företag vi vill vara och vilket avtryck vi vill lämna efter oss.

Men vad är egentligen hållbar mat idag ur ett miljöperspektiv? Är det mat som ger låga klimatavtryck under odling och framställning? Kanske den mat som är närproducerad, koncentrerad eller transporteras smart? Det finns forskningsresultat och fakta kring vad som bidrar till en hållbarare värld, men det är också en snårig materia av beslut som kan uppbåda både klimatångest och en känsla av hopplöshet.

Mycket bygger dock på sunt förnuft utifrån att jordens resurser är ändliga och sunt förnuft hade min mormor gott om. Hon hade med största säkerhet levt hållbart även i dagens samhälle. Utifrån sin övertygelse om att intet ska förfaras.