Den ena frågan gäller hur stöd vid korttidspermittering påverkar löneunderlaget vid beräkning av gränsbelopp i fåmansföretag (57 kap. 18 § IL). Den andra frågan gäller om det krävs fysisk närvaro för att förmån vid intern representation ska vara skattefri (11 kap. 2 § IL). Srf konsulterna har ställt frågan till Skatteverket för att få deras syn på dessa båda frågor.

Hur påverkas löneunderlaget av stöd vid korttidspermittering?
När löneunderlaget beräknas ska ersättning som täcks av statliga bidrag för lönekostnader inte räknas med. Avser bidraget både lön och arbetsgivaravgifter fördelas det mellan lön och avgifter. En fördelning sker genom att bidraget proportioneras utifrån faktiska avgifter och löner som bidraget är avsett att täcka.

Vad gäller då för korttidsstöd? Enligt Skatteverket ska stödet fördelas mellan lön och avgifter. Att de lönekostnader som staten subventionerar är kostnaden inklusive arbetsgivaravgifter framgår av förarbetena (prop. 2019/20:132 s. 61).

Hur stor del av korttidsstödet som ska minska löneunderlaget beräknas utifrån vilka avgifter som ska betalas för den stödberättigade. Som ett förtydligande lämnade Skatteverket följande exempel.

Av den totala lönekostnad som är underlag för korttidspermittering utgör arbetsgivaravgifter i normalfallet ca 24 procent (31,42/131,42). I normalfallet avser därmed cirka 24 procent av det erhållna stödet ersättning för arbetsgivaravgifter. Av det erhållna stödet ska därmed 24 procent inte minska löneunderlaget i normalfallet.

Hur stor del av bidraget som avser arbetsgivaravgifter beräknas utifrån följande formel: avgifter/1+avgifter. Om endast ålderspensionsavgift 10,21 procent ska betalas utgör arbetsgivaravgifterna cirka 9,2 procent (10,21/1+10,21) av stödet. Har stöd erhållits med 100 000 kronor ska alltså löneunderlaget minskas med 90 800 kronor om endast ålderspensionsavgift ska betalas på lönen och med 76 000 kronor om fulla avgifter ska betalas.

Ska digitala sammankomster missgynnas i förhållande till fysiska?
En viktig fråga i dagens digitala värld är om en sammankomst måste vara fysisk för att omfattas av 11 kap. 2 § IL. Det vill säga är det någon skillnad vad avser beskattning av fri kost om sammankomsten är digital eller fysisk? På Skatteverkets webbplats har det framförts att sammankomsten måste vara fysisk för att fri kost ska vara skattefri. Det är svårt att hitta stöd för denna bedömning och den har inte heller på något sätt motiverats. För att få en bättre förståelse efterfrågade Srf konsulterna om Skatteverkets rättsavdelning delade denna bedömning och i så fall på vilka grunder.

Skatteverket svarar dock endast att: ”det är Skatteverkets uppfattning att kravet på sammankomst i samband med representation avser fysisk sammankomst.” Att göra en bedömning i en skattefråga utan att framföra någon som helst grund eller stöd för detta kan inte tolkas på annat sätt än att det är frågan om rent personligt tyckande.

Att enskilda handläggare driver processer med sina egna personliga åsikter är vi tyvärr vana vid. Som jag har uppfattat det gör emellertid rättsavdelningen i princip alltid rimliga och välgrundade bedömningar. Svaret från rättsavdelningen är därför högst förvånande och vi kan bara konstatera att någon eller några tycker att digitala sammankomster ska missgynnas. Eftersom det saknas motivering torde grunden vara rent fiskala skäl.

När det, som i detta fall, är svårt att hitta vägledning i den aktuella bestämmelsen, praxis eller lagens förarbeten är det rimligt att falla tillbaka på lagens syfte. Stöd för det kan vi hitta i domar från Högsta förvaltningsdomstolen. Som även Björn Lundéns vd, Ulf Bokelund Svensson, lyft tidigare borde det dessutom vara möjligt att tolka lagreglerna utifrån hur samhället har utvecklats, till exempel när det gäller teknikutvecklingen. Att det är möjligt exemplifierar han med hur Högsta förvaltningsdomstolen sett på frågan om motion- och friskvård. Enligt min mening borde också av naturliga skäl miljöaspekten påverka bedömningen. Att idag skattemässigt gynna sammankomster som kräver ett resande framför miljövänliga alternativ är inte helt lätt att smälta.

Vad som gäller är alltså svårt att avgöra. Det har inte heller blivit klarare med Skatteverkets svar. Utgångspunkten, utifrån legalitetsprincipen och hur den aktuella bestämmelsen är utformad, bör vara att fysiska och digitala sammankomster skattemässigt ska behandlas på samma sätt. För att inte riskera skattetillägg kan ett öppet yrkande göras. Det blir då intressant att se på vilka grunder Skatteverket kommer att underkänna ett sådant yrkande. Kommer beslutet att motiveras med att ”det är Skatteverkets uppfattning att kravet på sammankomst i samband med representation avser fysisk sammankomst.” Eller finns det några godtagbara skäl för bedömningen som man av någon anledning har valt att mörka?