Stödet för hyreskostnader har inte fungerat på avsett sätt och det nya omställningsstödet kräver intyg från en revisor i företag som inte har varken revision eller revisor. Och sedan har en politisk moralfråga växt till ett stort hinder – man får inte stöd för vare sig korttidspermittering eller omställning om företaget har tagit en utdelning. Moralfrågan är baserad på att staten inte ska ge pengar till företag som sedan slussar dessa vidare till privata ägare. En logisk tanke i sig, men tyvärr inte baserad på vare sig verkligheten eller förståelse för företagande.

Låt oss ta ett exempel. Ett familjeföretag som har drabbats av coronavirusets effekter har hamnat i ekonomisk kris och kämpar för att överleva. Det innebär då även att ägaren kämpar för att överleva eftersom den privata ekonomin helt baseras på företaget. Om företagaren behöver ta ut 25 tkr i månadslön för att försörja sig själv och sin familj blir årskostnaden för företaget efter den tillfälliga sänkningen av arbetsgivaravgiften 25 x 12 x 1,1021 = 331 tkr. Företagaren själv får ut 25 x 12 x 65% = 195 tkr.

Alternativt hade ägaren kunnat ta utdelning för att rädda sin privatekonomi. Det kräver 195 / 0,80 = 244 tkr i utdelning, vilket i sin tur kräver ett överskott i företaget på 244 / 0,786 = 310 tkr. Skillnaden är således 331 – 310 = 21 tkr mera som krävs för att ta ut lön till ägaren, och vid lön över 25 tkr per månad ökar arbetsgivaravgiften till ytterligare nackdel för lön jämfört med utdelning. Om beskattat kapital finns sedan tidigare räcker 244 tkr och skillnaden växer till 331 – 244 = 87 tkr. Fördel utdelning.

En företagare som väljer utdelning kan spara dessa pengar i företaget för att användas till att betala andra kostnader och öka möjligheterna att överleva. Dessutom påverkas ofta eget kapital mer negativt av lön än utdelning och företaget kommer då närmare risk för kontrollbalansplikt, vilket utlöser ett nytt stopp för stöd för korttidspermittering. Så hur har man tänkt? Den politiska moralen tycks ha förblindat både logik och verklighet.

Slutsatsen är att om man verkligen vill rädda företaget måste man välja det effektivaste alternativet, och det framstår vid en enkel beräkning att utdelning är det bästa alternativet för att spara både kostnader och likviditet, det vill säga de faktorer som är i huvudfokus för ett företag i kris.

Srf konsulterna uppmanar därför till att tänka om för att fler företag ska kunna räddas. Det finns inget företagsekonomiskt motiv till att förbjuda utdelning upp till nivån för schablonbeskattad utdelning (177 tkr) i de många familjeföretagen som lyder under 3:12-reglerna. Tvärtom skulle en sådan möjlighet gynna företagens ekonomi och därmed även kunna rädda arbetstillfällen och undvika att belasta samhället ännu hårdare i form av onödigt hög arbetslöshet. Felaktigt moraltänk och okunskap har skapat en spärr mot stöd och företag kommer att tvingas till konkurs i onödan.

Nu verkar man delvis vara på rätt väg! Det liknande feltänket avseende koncernbidrag togs först bort vad gäller omställningsstödet och nu har Tillväxtverket också förtydligat att koncernbidrag avseende 2019 inte ska förhindra att ett företag får stöd för korttidspermittering under 2020.  Mycket bra! Tyvärr lite sent för de företag som redan hunnit backa sedan tidigare fattade beslut.

Vad gäller utdelning anför Tillväxtverket fortfarande ett resonemang som leder till att utdelning inte kommer att tillåtas ens i fåmansföretag. Som framförts har Tillväxtverket tagit ett steg år rätt håll. Förhoppningsvis hinner även klokskapen ikapp frågan om utdelning i fåmansföretag. Här har dessutom Tillväxtverket i den juridiska analys som ligger till grund för tillämpningen fått ett förslag   som gör det möjligt att se på utdelning i fåmansföretag på ett annat sätt än utdelning i bolag med en spridd ägarkrets. Vågar Tillväxtverket ta ett steg till och följa något av förslagen i den juridiska analysen och ytterligare hjälpa till med att undvika onödiga konkurser och onödig arbetslöshet?