Den enskilde har rätt till skälig ersättning för ombudskostnader vid helt eller delvis bifall i ett skattemål. Med anledning av de låga ersättningsnivåerna har Föreningen rättvis skatteprocess lyft frågan i Skatteverkets intressentråd. Där framkom det med all tydlighet att det är en väsentlig skillnad mellan vad Skatteverket och den som behövt anlita hjälp för att få rätt mot Skatteverket anser vara skälig ersättning.

Till exempel ansåg Skatteverket att 2 000 kr kan vara skäligt om det var en enkel fråga. Men varför ska den enskilde drabbas av låg ersättning om Skatteverks handläggare har fattat ett uppenbart felaktigt beslut?  Är det verkligen rimligt att skattehandläggarnas okunskap ska kunna ligga till grund för att endast en tredjedel eller halva ombudskostnaden ska betalas ut?

Vad driver Skatteverkets uppfattning?

Varför anser Skatteverket att det är rimligt och korrekt att den enskildes rätt till ersättning är så låg att det knappast lönar sig för privatpersoner och små företag att överklaga? Det måste givetvis Skatteverket själv svara på. En sak är dock klar och statistiskt visad, nämligen att Skatteverkets möjligheter att få rätt minskar om den enskilde har ett ombud.

Avsaknaden av kvalificerat ombud innebär också att det är lättare för Skatteverket att med framgång försvara beslut som mer bottnar i önsketänkande och fantasier än kunskap.  Jag har i ett stort antal artiklar pekat på sådana beslut. I denna artikel avser jag att redogöra för ytterligare två beslut som inte kan ses som annat än fantasier grundat på ett fiskalt önsketänkande.

Kan en ideell förening främja det ideella ändamålet tillsammans med andra aktörer?

En ideell förening anordnade aktiviteter för unga människor med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättningar. För att aktiviteterna skulle bli så bra som möjligt arbetade man tillsammans med andra organisationer med samma allmännyttiga ändamål. Upplägget gick ut på att en av aktörerna hade huvudansvaret och den medhjälpande aktören fick en del av intäkterna för aktiviteterna. Upplägget kan jämföras med att två fotbollsklubbar anordnar en fotbollsturnering tillsammans och där en av klubbarna har huvudansvaret.

Enligt Skatteverket var detta personaluthyrning och ersättningen för att medverka i aktiviteterna skulle därför moms och inkomstbeskattas. Självklart påfördes även skattetillägg. Handläggarnas tolkning av gällande rätt innebär alltså att; om två fotbollsklubbar tillsammans anordnar en turnering måste inkomsterna från turneringen gå direkt till varje klubb för att beskattning inte ska ske. En klubb kan alltså inte ta intäkterna och sedan fördela dessa till övriga klubbar.

Enligt föreningen är beslutet att beskatta intäkterna i strid med en klar och tydlig lagstiftning. Dessutom motsägs beslutet av praxis och doktrin. Inte heller Skatteverkets rättsliga vägledning ger något som helst stöd för bedömningen. Skatteverkets handläggare ansåg dock att det som föreningen framfört inte var tillämpligt i just detta fall. Föreningen önskade därför svar på vilket stöd handläggarna hade för sin tolkning. Efter en omfattande skriftväxling hänvisade man till slut till RÅ 1998 ref 10.

Finns det någon yttre gräns hur en dom kan tolkas av Skatteverket?

I RÅ 1998 ref 10 var det frågan om en branschorganisation vars medlemmar bedrev kommersiell verksamhet som tandläkare. Det som prövades i målet var om föreningen gynnande medlemmarnas ekonomiska intressen genom att tillhandahålla kurser till ett pris under marknadsvärdet.

Det är närmast obegripligt hur någon kan anse att det går att tillämpa domen på en förening där medlemmarna är barn med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättningar? Själva grunden för skattefrihet är ju att ett allmännyttigt ändamål främjas, till exempel genom aktiviteter för barn. Den hänvisade domen säger dessutom ingenting om att det inte skulle vara möjligt att samverka för att uppfylla det allmännyttiga ändamålet.

Hur oprofessionell får en handläggning vara?

Om hänvisningen till RÅ 1998 ref 10 var häpnadsväckande så var Skatteverkets obligatoriska omprövningsbeslut rent av alarmerande. I det obligatoriska omprövningsbeslutet omprövades alla sakfrågorna. Även de som inte överklagats av föreningen. Vidare uttrycks det att föreningen inte redogjort för de gemensamma projekten. För det första kan man tycka att Skatteverket faktiskt borde ha utrett detta innan beslut fattades. För det andra hade föreningen bifogat en särskild bilaga där verksamheten beskrevs. Men värst av allt var att handläggarna hittade på vilka grunder som föreningen framfört i överklagandet. Därmed kunde man undvika att bemöta de grunder som föreningen faktiskt framfört.

En intressant fråga i detta sammanhang är vilken ersättning föreningen kan förvänta sig vid ett bifall. Kan möjligen ersättningen halveras eftersom det borde vara självklart att det inte finns någon som helst grund att beskatta föreningen? Som det brukar uttryckas för att kraftigt reducera den begärda ersättningen, det är en enkel fråga.

Driver närstående som gör gemensamma investeringar enkelt bolag?

Ett sambopar med gemsamma barn beslutade att göra en gemensam investering i aktier. Den ena av parterna (A) förvärvade aktierna och den andra partnern (B) överförde halva investeringsbeloppet till A. När aktierna såldes uppkom en kapitalvinst (1 000). Kapitalvinsten redovisades och beskattades av A. Skatteverket beskattade därefter även B för halva kapitalvinsten (500). Motiveringen var att B lånat ut pengar till A och därför gjort en kapitalvinst på en fordringsrätt med anledning att ett större belopp betalats tillbaka på fordringen.

Av RÅ 2003 ref 12 får det anses klarlagt att transaktioner mellan närstående i allmänhet får antas ha sådant samband med den personliga relationen att de utgör personliga levnadskostnader. Men enligt Skatteverket bedrev parterna verksamhet i ett enkelt bolag och beskattning skulle därför ske som till exempel för en aktieklubb. Min fundering är om Skatteverket nu har för avsikt att börja dubbelbeskatta alla som har en gemensam aktieklubb? Eller är det här ytterligare ett i raden av fall där s.k. kvalificerade handläggare fattar beslut efter sin personliga fiskala uppfattning?

I detta fall kan man kanske tycka att Skatteverkets beslut är så löjeväckande att det inte kan krävas något ombud för en överklagan. Men mot bakgrund av att Skatteverket har lyckats övertyga både förvaltnings- och kammarrätten att en företagsledare ska förmånsbeskattas och att företaget ska betala utgående moms om Skatteverkets bedömning är att det var en affärsmässigt dålig åtgärd att kreditera kundfakturor, så kan vi nog förvänta oss vad som helst. Så även för de mest självklara fallen kan det faktiskt krävas kvalificerade ombud.

Hur påverkas viljan att följa lagstiftningen?

Det är uppenbart att Skatteverket inte ser något problem med de låga ersättningsnivåerna i skattemål. För privatpersoner och mindre företag innebär det emellertid att det kan vara meningslöst att överklaga. Det kan naturligtvis ses om en kostnadsbesparing för staten. Jag ser å andra sidan faran med att medborgarnas motivation att följa skattelagstiftningen urholkas. Därför är det viktigt att också Skatteverket och underrätten tar rättssäkerheten på allvar. Det är inte rimligt att det ska krävas prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen för att vara garanterad en objektiv och rättssäker process.