Anna Gullberg: Tecknen på att ditt jobb förgiftar dig
Under några år av mitt arbetsliv bestämde min hjärna att den behövde gå på högvarv i vargtimman. Klockan tio i fyra på natten, varje vardag, vaknade jag med hjärtklappning, och stark ångest. Det var som ett ångestalarm skrällde högt ut i natten och fick mig att sätta mig käpprakt upp i sängen.
Jag tyckte det var märkligt. Väckarklockan ringde ju först halv sju. Eftersom jag vridit mig sömnlöst fram till halv två blev det inte många timmars vila. Ändå somnade jag aldrig om. Och dagarna var dimmiga. Men jag drog inga särskilda slutsatser, annat än att jag hade mycket att göra. Jag hade ju ett superviktigt, välbetalt statusjobb, som jag älskade. Och människor som litade på att jag skulle sköta mina uppgifter. Det behövde gå först.
När jag gick på hälsokoll så hade mitt blodtryck fått spatt och stuckit iväg. Lite tabletter fick lösa det. När det inte hjälpte blev det ännu fler mediciner.
Min hy hade en grågrön ton. Det var något som susade kraftigt i öronen. Ofta tryckte jag händerna mot huvudet liksom för att få det att stoppa. Det gjorde ingen skillnad.
Saker hände. Konflikter som inte gick att lösa, som fallit på mitt bord. Det var tuffa tider, nedskärningar, ekonomisk oro. Hur lite jag än sov kunde jag inte finna sätt att lösa problemen. Snarare blev det värre. Och det var mitt ansvar. Som det tyngde mig.
Men. Det började inte så.
Tvärtom.
Jag tyckte att jag hade fått ett drömjobb. Jag var stolt, glad, redo att göra mitt yttersta. Även svåra saker, det ingår när man vill ta ansvar. Men jag visste inte då att alla korten inte fanns på bordet, att jag inte var den som delade kortleken. Jag förstod inte att det begränsade handlingsutrymmet skulle få mig att bryta ihop.
Min kropp försökte berätta det för mig, som kroppar gör när stress och press är på väg att mala ner oss på jobbet. Men jag lyssnade inte. Jag var den som aldrig gav upp. Det var mitt signum. Min stolthet. Att inget kunde knäcka mig.
Det var inte förrän det var för sent, förrän jag trodde att jag fått en hjärtinfarkt och ambulansen fick hämta mig på väg hem från jobbet, längs en mörk landsväg i skogen, som polletten trillade ner. Nej, fel. Inte ens då begrep jag. Nog var det ändå något allvarligt fel på mig? Cancer?
Det var inte förrän min läkare och min psykolog förklarade det parasympatiska nervsystemet för mig och bad mig ringa in symptom jag upplevt. Det blev ett kladdigt papper och tårar som inte ville sluta rinna. Inte på många månader. Min kropp hade skrikit på min hjärna i åratal och jag hade givit den fingret.
Det sägs att människor kan dö av stress. Jag vet inte det, jag klarade mig. Men jag vet i alla fall hur det kändes, som om jag var på väg att dö.
Tankar som kör rally i skallen, sömnen som pajar, typiska tecken. Huvudvärk, axelvärk, värk i hela kroppen till sist. En mage som pajar. Illamående. Tröstätande, en hunger som aldrig mättas, som får bränsle av de alltför höga kortisolnivåerna i stressen. Inget funkar som det ska. Hela kroppen på spänn, redo att bli attackerad. Fajt eller flykt, brukar det kallas.
Plinget från mejlkorgen och arbetets interna kanaler fick det att svida i magen och dunka i bröstet. Vad var det nu? Min bettskena slets ut. Tandläkaren tittade förvånat på hur den outslitliga skenan fått hål där min stress borrat sig ner. Jag kände mig närmast stolt. Min starka vilja kunde ta sig genom sånt som var ogenomträngligt. Till och med bettskenor.
Jag skrev mejl på nätterna, ibland väntade jag med att skicka dem till kontorstid för att inte avslöja mig, ibland struntade jag i det och tänkte bittert att de gott kunde se att jag var vaken när INGEN ANNAN var det.
Kroppen försökte luras. Om hon tror att hon har en superinfluensa, då kanske hon lägger sig ner?
Under en hel höst gick jag med feber. Inte tillräckligt hög för att ligga raklång hemma när den aldrig gick över och förresten hade jag inte tid, men tillräckligt kännbar för att jag skulle känna mig ännu mer urlakad.
Om jag visste att stress pajade immunsystemet? Lika lite som att mitt giftiga jobb fick mig att känna en trötthet som sträckte sig hela vägen in i skelettet. En utmattning så stark att jag ett tag inte vågade köra bil till jobbet av rädsla att somna och köra ihjäl mig.
Så hur fixade jag det? Vilken medicin använde jag mig av för att bota giftet?
Ingen. Jag kraschade. Jag var för dum och för envis för att begripa.
Det tog tid att bli återställd, men mycket längre tid att hamna där jag hamnade.
Det är ingen idé att försöka behandla symptomen.
Det finns bara ett botemedel.
Sluta på jobbet som förgiftar dig.
Aldrig mer, blev löftet till mig själv. Och även om jag har ett stressigt jobb nu också så är det en glädjefylld stress. För det finns sådan, den positiva stressen. Den där man kan påverka, bromsa eller gasa utifrån vad som behövs. Natten, den är fortfarande mitt element. Men jag vaknar inte längre av ångest, tio i fyra. Jag går och lägger mig då, om jag råkat få feeling och arbetat halva natten. Sedan sover jag, som ett litet barn. Det är skillnaden.
Men nu handlar det här inte om mig, utan om dig.
Försöker din kropp säga dig något? Lyssnar du på den?
Och framförallt – vad svarar du?
Lova att du inte är lika dum som jag var.
