Annons
Krönika
Anna Gullberg - Srf konsulterna Frilansskribent & konsult
29 april 2021

Anna Gullberg: Det är VAD du producerar, inte VAR, som är viktigt i nya arbetslivet

Pandemiåret kan ha varit det bästa arbetsåret i mitt liv. Jag vet att jag inte är ensam om det. Plötsligt går faktiskt tillvaron ihop. Den såg man inte komma, va? Nu hoppas vi på en ny arbetsvår där vi permanent släpps fria.

Mitt lilla hemmakontor är en skrubb med fönster, som husets tidigare ägare kan ha använt som garderob. Nu är det mitt lilla himmelrike, med skön läsfåtölj och bokhylla som egentligen inte får plats därinne. Men hjärterum har stjärterum, som det heter. Det finns en dörr att stänga och ett fönster med en vacker lönn utanför som får mig att känna mig starkt kopplad till årstidernas gång. Just nu hör jag fågelkvitter och ser att det stora trädet har ljusgröna knoppar som sväller och är på väg att spricka. Lite sol i Valborgshelgen och det kommer att hända.

Det här är femte gången årstiden byts utanför mitt fönster.

Först trodde jag att det skulle bli tillfälligt, så som så många av oss tänkte för ett år sedan. Nog skulle jag hyra in mig på en kontorsplats och hänga med andra människor, liksom “gå till jobbet” även som egenföretagare? Sunt och bra! Men pandemin gjorde att jag stannade kvar hemma, i väntan på friskare tider. Så efter ett halvår insåg jag att det här blir nog en permanent lösning ändå. Så jag unnade mig allt som behövdes.

En bra stol, en rejäl skärm, ergonomisk styrplatta och en fin kaffebryggare. Utan bra kaffe kan man lika gärna stänga igen butiken. Då funkar inget, så det blev en solklar investering.

Min man sitter också hemma. Men hans kontor är i sovrummet, och vi ses knappt. Precis som vanligt under arbetstid, med andra ord.

I ärlighetens namn är det oftast han som sköter hemmafixet, men det händer att även jag gör ett handtag, så jag använder mig själv som exempel här: på morgonen kastar jag in en kulörtvätt med ungarnas träningskläder, tar ut den före lunch, trycker in i torktumlaren och slänger i en ny tvätt. Jag hinner sortera lite sockor.

När ungarna kommer hem från skolan sticker de in näsan på kontoret och säger hej, innan jag hör kylskåpet smälla nere i köket, i jakt på dagens mellis.

Men då står redan middagen i ugnen. När jag värmde gårdagens middagsrester till lunch så passade jag på att göra i ordning en kyckling med grönsaker och potatis som får tillagas långsamt i den gamla lergrytan från 70-talet som jag ärvde från min mamma.

Under tiden som jag gått upp och ned mellan kök, tvättstuga och kontor har jag fått med mig en och annan avglömd pryl som kidsen slängt ifrån sig. Plocka i ordning, det sker i flykten.

Om jag kommer ihåg det så bär jag upp Gandalf, familjens robotdammsugare, till övervåningen där den får gå ett varv medan jag sitter i videomöten.

När det väl är dags att äta middag så har familjen sparat in många timmar i tidsbanken som annars behövts läggas på hushållsuppgifter. Vi kör ungar till scouter, fotboll, dans, karate och basket, utan att känna pressen av hemmasysslorna.

Och förresten, vi ÄR hemma. Vi är inte en timma bort med bil, och i behov av att hitta någon som kan hjälpa oss att klara vardagspusslet.

Pandemin har inte bara varit en hälsomässig tragedi, rent yrkesmässigt har den också varit förfärlig för många. Jobb har förlorats, företag har gått i konkurs eller stått på randen av.

Men för en stor del av dem som jobbar i kontorsmiljöer, i synnerhet dem som har familj eller husdjur, men egentligen stort sett alla, har det blivit ett mer hållbart arbetsliv.

Så mycket mindre press och stress, högre närvaro, mindre sjukdom, bättre humör.

Så hur blir det nu efter vaccineringarna?

Vi är många som undrar oroligt. För det här nya vill vi faktiskt inte släppa. Möjligheten att jobba ostört i stället för att behöva vara social var femte minut när någon kollega går förbi i det öppna kontorslandskapet eller sticker in huvudet för ett visserligen trevligt men koncentrationsstörande “hej hur är läget?” har gjort under för produktiviteten.

Jag sätter mitt hopp till storföretagen och den svenska konsensuskulturen. Det en gör följer de andra efter med, om det är någon tillräckligt tongivande det vill säga.

Därför är det hoppfullt när affärsområdeschefen Peter Laurin berättar i en intervju i Dagens Industri att Ericssons 100 000 anställda globalt, varav 13 000 i Sverige, “kommer aldrig mer att arbeta på det sätt som vi jobbade innan”.

Laurin har projektlett “Workplace of the future” som är en konsekvens av att storföretaget förstod att pandemin skulle ändra arbetsplatsens funktion permanent.

Ericssons erfarenheter av pandemin har varit över all förväntan. Produktiviteten har inte försämrats, enligt Ericssonchefen. Snarare har den ökat något. Människor jobbar snabbare.

Det finns dock saker som inte är optimala. Det kreativa samtalet och det gemensamma skapandet har fått stryka på foten.

Ericsson satte ihop en arbetsgrupp där Facebook, Google, HP, Microsoft, Vodafone, Accenture, IKEA och Telia ingick. Via diskussionerna i gruppen landade Ericsson i att man kommer att låta de anställda vara flexibla, och uppmana chefer att jobba mer med fokus på vad man producerar, inte var man gör det.

Efter pandemin kan man jobba 50/50 i hemmet/kontoret. Före pandemin var det max en dag i veckan.

Att vara på jobbet innebär att man då drar nytta av det positiva med att träffa andra. Där kan kreativa och sociala uppgifter hamna i förgrunden, workshops, möten och annat.

Ericsson bygger därför om kontoret att passa det nya. I stället för 60 procent öppet kontorslandskap ökar andelen sociala ytor att mötas i med 40 procent.

De stora nätjättarna har länge haft strategin att låta de anställda flexa mellan jobb och kontor, i olika former.

Det senare tror jag kommer att bli en framgångsfaktor

Mätningar visar nämligen att medarbetarna är mer nöjda nu än före pandemin.

Den ökade flexibiliteten och produktiviteten ligger bakom nöjdheten. Och för att attrahera nya talanger till företaget krävs att man erbjuder flexibilitet. Den yngre arbetskraften är inte gjorda för stämpelklockan. Arbetslivet måste anpassa sig efter dem, inte tvärtom.

Utanför mitt fönster ser lönnen nu ännu grönare ut.

Plötsligt händer det.